Stålan - Marxistarkiv

13
Om ni inte opererar åker jag hem, röt han. Läkarna blev sura, var inte vana vid att patienter sa
ifrån. Bestämma ville dom göra själva och var väl också bäst ägnade för det.
Pappa hade inte informerats om hur allvarligt tillståndet var för honom. På den tiden pratade
man inte med patienter på samma sätt som nu. Han fick i alla fall tån fimpad och i ilskan tog
han sig till stationen samma dag och åkte hem.
Distriktssköterskan kom och skötte om foten varenda dag. Det blåsvarta som nått upp på
halva benet försvann efterhand. Han blev fullt frisk fast det tog ett tag för honom att lära sig
gå som förr. Han linkade och hade besvär med balansen men det gick snart över.
Hösten 1939 bröt andra världskriget ut. Pappa blev inte inkallad, han var för gammal, 62 år.
Han fick jobb med anläggning av militärfort längs kusten, vid Åsa söder om Fjärås. Dit var
det bara en mil att gå och för honom var det ingen sak.
4
IOGT var första föreningen jag blev medlem i. Då var jag 12 år och gick sista året i skolan.
Nykter skulle jag vara, det hade jag bestämt mig för.
– Var det en protest mot din pappas supande?
– Troligen. Jag minns inte riktigt hur beslutet kom till. Det var kanske Ingrid. Hon och jag
representerade ungdomen i godtemplarlogen, resten var äldre människor.
Ingrid och jag blev fanatiker. När SLU hade fest i bygdegården gömde vi oss i halmstackarna
som fanns i närheten. Där låg vi och spanade och såg var bondpojkarna gömde sina
halvpannor.
Vi smög som andar för att inte bli upptäckta, hällde ut deras brännvin, petade tillbaks
tombuteljerna under mossan eller halmen och gömde oss igen. Vilket liv det blev! Dom
trodde förstås att någon annan hittat halvlitern och druckit ur alltihop.
– Var det aldrig någon som såg er?
– Jo, fast inte tillräckligt tydligt. Dom var väl rätt dimmiga i fyllan. Vi hann slinka undan och
gömma oss inne i halmstackarna där vi grävt ut ett helt system med gångar och grottor,
samma stackar där jag och mina bröder gömde oss ibland för att slippa stryk av pappas
svångrem.
En sak vi ångrade när vi blev lite äldre och mera vuxna var att vi satte fast några killar som
hade en hembränningsapparat. Det gick rykten om dom och många misstänkte att dom brände
själva, eftersom dom drack mer sprit än dom hade råd att köpa. Den ena killen var mycket
ung, dom andra båda lite äldre.
Vi hittade apparaten i en dunge ute på en åker och anmälde fyndet. Alla tre var ju arbetarkillar
så vi borde hållit oss för goda att förfölja dom. Arbetarna hade det svårt nog och behövde
hålla ihop mot överheten. Men vi hade blivit så oresonliga nykterhetsivrare att vi satte oss
över solidaritetens bud.
Fjärdingsman var lyckligtvis en förståndig man med båda fötterna på jorden. Han gav killarna
en varning och så fick dom slå sönder sin hemliga anläggning. Därmed var saken utagerad.
– Kom det fram att ni anmält dom?
– Förhoppningsvis inte. Vi hörde inget mer om det.
Ingrid och jag fick senare en idé och tyckte att IOGT skulle släppa in killar som tänkte sluta
supa. Då kunde vi hjälpa dom, även om dom tog något snedsteg ibland. En som hette Gunnar