Stålan - Marxistarkiv

117
I det läget beslutade vi oss för en fint. Vi meddelade Cinderellas representanter i Cinab att
våra aktier var till salu. Enligt hembudsklausulen hade dom förtur till köpet.
Att vi förhandlade med Ahlsell AB visste dom men inte att Ahlsells tackat nej. Cinderella
tackade ja och bjöd 225 000, dvs det nominella värdet.
Vi accepterade budet. Visserligen förlorade vi cirka 11 000 genom inflationen under det dryga
halvår vi ägt aktierna, men vi behövde pengarna och vågade inte spela mera poker. Vi hade
också lärt oss mycket under tiden med värmepumparna utan att betala lärpengar och på köpet
haft kul.
Vårt försäljningsbolag KBA Trading hade samtidigt andra järn i elden. Ett var att eventuellt
bygga billiga bostäder på ön Dominica i Karibiska havet.
Den internationella fixaren Ty Snuffer kände Mrs Charles, premiärministern på Dominica.
Hon brukade träffa honom när hon var i London.
Vi tog med oss Snuffer till Barbados och fortsatte med ett mindre plan till Dominica, vars
flygfält bara kan ta emot små plan. Vi hade mest tekniska diskussioner med statsförvaltningen
där om vilka komponenter till bostäderna, små tvårummare, som kunde köpas på ön. Att köpa
på platsen brukar bli billigast.
Jag hade presenterat projektet för Exportkreditnämnden i Stockholm och fått positiva
reaktioner. Gick det i lås skulle det bli en mångmiljonaffär.
På hemvägen stannade vi till i USA och tittade på ett monteringshus som vi eventuellt skulle
börja sälja i Sverige. Det var lättmonterat om man hade färdiga grunder. Huset transporterades
på en trailer och veks s.a.s. ut vid framkomsten.
Jag konstaterade att det måste ändras alltför mycket för att uppfylla svenska säkerhetskrav.
Isoleringen på elkablarna var t.ex. helt undermålig. I USA måste tydligen ett antal människor
dö innan det kommer säkerhetsbestämmelser till köparens fördel och tillverkarens nackdel.
– Du har berättat om olika dotterbolag. Varför hade ni sådana?
– KBA:s struktur växte ut efter hand av praktiska skäl. Avsikten var att skilja på tillverkning
och försäljning men också på olika sorters tillverkning.
– Hur många anställda hade ni vid den här tiden i 80-talets början?
– Ungefär 80, det varierade lite i takt med olika projekt. Som mest var vi 87, spridda över tre
världsdelar.
37
På en hotellbar i London träffade Bill och jag en av bröderna Keyian, ägare till ett handelshus
i Teheran. Vi bekantade oss och drack öl. Jag berättade om det vi höll på med.
Resultatet av bekantskapen blev att vi skickade vårt material om det sjukhus/hälsocenter vi
ansträngde oss att sälja till Angola och Zimbabwe. Snart började det komma frågor per telex
som vi besvarade.
På hemväg från förhandlingar i Luanda gjorde Bill och jag en avstickare till Teheran. Det blev
inte mycket dyrare än att flyga rakt hem. I Teheran stod en rad ofullbordade stålbyggen som
amrisarna hållit på med under shahens tid. Allt arbete på dom låg nere efter revolutionen.
Bröderna Keyians handelshus handlade med kaffe och maskiner och allt där emellan. På deras
kontor satt ett 10-tal personer och arbetade. Jag kom till Teheran närmast för att få en