Stålan - Marxistarkiv

51
någonstans. Flickor på rummet var strängt förbjudet men vi hade såklart besök ändå, det var
ju inget ålderdomshem.
Under mina tre–fyra månader i Halmstad jobbade vi vartenda veckoslut. Alla ville ju jobba så
mycket som möjligt när dom ändå inte kunde vara hemma. Målet brukade vara att få ihop till
en sommarstuga, ny bil, båt etc.
Jag åkte hem någon vardagseftermiddag istället till familjen i Göteborg. Tommy var bara en
liten palt, född 11 mars 1956. Boris hade fyllt tre år. Annie jobbade på en kryddfabrik i Gårda.
En tant i närheten hade hand om pojkarna. Hon var moster till Leif Silbersky. Han bodde där
ibland när han lärde sig till advokat. Dom var stolta över honom.
Ringöns varv var fortfarande den fasta punkten i mitt arbetsliv. Jag beslutade mig för att satsa
all energi där. Nico-Nisse blev bedrövad. Nu går du frivilligt in i gangstrarnas led, sa han till
avsked.
Folk som startar eget betraktas ofta som suspekta av myndigheterna. Arbetarregeringarna har
alltid gynnat storföretagen trots att småföretagen sysselsätter många fler.
Det hade börjat skära sig mellan oss tre ägare till varvet. Brännvinet var den främsta orsaken.
När vi tog bort slipen för att få plats med en svetsplan behövde vi fyllning där. Sten och tegel
var lätt att få från rivningskåkar. Byggföretagen sålde gärna fylle, som det kallades på
göteborgska, för sex kronor lasset åt oss.
Chaufförerna tog emot pengarna kontant och fick skriva under ett kvitto. En dag upptäckte jag
att mina kompanjoner hade förfalskat namnunderskrifter på några kvitton. Dom hade alltså
tagit pengar ur firmans kassa och stoppat i egen ficka, pengar som gick till sprit.
Båda var brännvinstörstiga och det är ju inget ovanligt. Men när dom började dricka på
arbetstid begrep jag att det inte skulle hålla. Vi hade haft varvet något år när jag löste ut dom.
– Varför dricker Jeppe?
– Dom hade förstås den läggningen. Tidigare hade dom inte tjänat tillräckligt, inte haft råd att
supa som nu. Det blev förödande. Vi tre skulle ju vara föredömen för folk som jobbade hos
oss.
Dom startade ett eget företag sedan med kontoret på fickan, något dom planerat bakom min
rygg medan vi fortfarande var kompanjoner. En av dom söp ihjäl sig. Spriten är en
förbannelse.
14
Inte trodde jag att det skulle innebära så många försakelser som det gjorde att starta eget. Man
inbillar sig att man ska klara av det bättre än andra, organisera det klyftigare. Icke.
Jag jobbade jämt och var nästan aldrig hemma. Annie hade förståelse för det som tur var. Hon
insåg arbetets nödvändighet. Vi hade aldrig några konflikter om den saken.
Visst var det en lycklig tid ur företagarsynpunkt. Svårigheten låg i att hinna med alla jobb
man fick under den stora expansionen på 50-talet.
Det krävdes inga större summor för att lösa ut kompanjonerna och bli ensam ägare till
Ringöns varv. Men jag behövde ett lån för att klara fortsättningen och gick till Göteborgs
Bank. En kamrer Nerman tog emot mig. Det blev nej. Då bad jag att få tala med direktör
Vidén. Kamrern förklarade att han skulle meddela när direktörn hade tid.