Stålan - Marxistarkiv

77
Bult till förankringen levererades av oss och göts fast gruppvis. Det krävde noggrannhet från
gjutarnas sida. Bultarna måste passa i hålen på stommen till hallen. Vi kunde också leverera
prefabricerade grunder av betongplattor om så önskades. Då behövdes bara en asfalterad plan
att ställa grunden på.
Arkitekt Torsten Lesley i Malmö gjorde ritningarna. Han var mycket skicklig och ritade så att
det var lätt att tillverka och montera. Monteringar hade han inte varit med om själv men han
förstod ändå.
Monteringen kostade en del pengar. Vi hade tre svenska resemontörer i ett gäng som åkte
omkring i Norge och monterade hallarna. Dom arbetade snabbt och tjänade bra. Till
klädselplåten använde vi självgängande skruv. Beställaren fick hålla med en bod för
verktygen. Den tjänstgjorde samtidigt som omklädningsrum.
Transporten var ett besvärligt problem. Balkarna fraktades på långtradare men dom längsta
tradarna kom inte fram på Norges krokiga vägar. Det är inte bra om man tvingas kapa långa
balkar och sedan svetsa ihop dom. Men det fanns åkare som åtog sig långa laster. Hur dom
tog sig ner genom hårnålskurvorna från Hardangervidda till Bergen vete fan.
– Hur hade du det med norskorna?
– Tack, fine jenter. Jag brukade bo på hotell Viking i Oslo och där kunde det väl gå vilt till
ibland. Dyrt var det men jag var så sällan i Norge att jag hade råd med hotell. Mina kontakter
med kvinnor var ju ofta styrda av att jag behövde någonstans att bo, behövde någon att
komma hem till.
23
Vårt första jobb utanför Skandinavien var på Volvos belgiska fabrik i Gent. Vi monterade
transportörer och telfrar, dvs mindre traverser som manövreras via en nedhängande dosa.
Våra killar hade rutin från Volvos Torslandafabrik i Göteborg där vi ofta monterade åt en
engelsk firma som levererade dit. Dom skickade ritningar till oss och sedan åkte Janne över
till London och gjorde upp om jobbet. Han kunde förhandla på engelska.
Volvo Torslanda ville ha oss för att vi kunde jobben och kände till deras
säkerhetsbestämmelser och övriga rutiner. Samma engelska företag levererade till fabriken i
Gent så det var naturligt att KBA fick den monteringen också.
Vi hade ett tiotal man där ganska lång tid. Jobbet var pressande. Det är besvärligt att vara
underentreprenör, man kommer i kläm. Allt är planlagt i detalj. Montörerna ska vara på plats
på minuten och klara när andra gäng kommer och tar vid. Då är det förbannat irriterande att
stå och vänta på kranlyft.
– Kunde montörerna någon franska?
– Nej. Några kunde engelska. Men inga språkkunskaper krävdes för Volvo hade folk där som
hjälpte oss tillrätta. Volvo hade vi alltid goda relationer till. Det var ett fantastiskt företag
ifråga om hjälpsamhet mot sådana småpotatisar som vi i KBA.
Umgänget med belgarna fungerade inte friktionsfritt. Gent blev inget populärt ställe bland
våra killar.
Kamp om platserna blev det däremot när vi skulle montera en fabriksbyggnad i Algeriet. Det
lockade. Knappast någon av oss hade satt sin fot i Afrika. Åtta skickliga montörer, samtliga
yngre än jag, blev uttagna. Jag var förresten länge den yngste i KBA men det gick ju över.