Stålan - Marxistarkiv

26
fotfolket, var en av hjälpredorna åt norska och danska flyktingar som kommittén skaffat tak
över huvudet åt.
En gång åkte vi till Hälsingborg och tände ett bål som hälsning till dom ockuperade danskarna
på andra sidan sundet. Danskarna hälsade tillbaka genom att tända en eld på sin strand. Då
tyckte jag att jag hade kommit ut i stora världen.
Elden vi tände var samtidigt en protest mot att danskar som lyckats fly över till Sverige
skickades tillbaks igen till tyskarna som hade makten. Det var människor som inte ansågs
passa in här, radikala personer som fanns registrerade, främst judar och kommunister. Att
somliga utlämnades till den andra sidan var allmänt känt.
– I Danmark tog inte tyskarna över styret på allvar förrän efter generalstrejken i augusti 1943.
Innan dess sköttes s.a.s. ockupationen av samarbetsvilliga danska ministrar och myndigheter.
Polisen spärrade exempelvis in tre gånger fler kommunister i Horserødslägret än tyskarna
hade begärt. När var ni i Hälsingborg och eldade?
– Den exakta tidpunkten kommer jag inte ihåg. Det jag minns var stämningen bland oss,
känslan av att göra något även om det bara var symboliskt.
– Hur var stämningen på yrkesskolan, diskuterade ni politik?
– Inte nämnvärt. Vi var fullt upptagna av annat. I april 1944 tog själva skolan slut för min del.
Då började min praktik.
– Var då? Hur länge?
– Jag kom till Bröderna Rydberg i Sävedalen. Det var två bröder som hade en verkstad för
tillverkning av i huvudsak expansionskärl och olika sorters tankar. Jag skulle praktisera där i
tre månader.
Det var c:a en halvmil dit från min systers och svågers lilla trerummare i Lunden. Jag gick rätt
ofta till fots av brist på busspengar. Ett däck på cykeln var totalt utslitet och jag hade inte råd
med ett nytt. Däck var dessutom svåra att få tag i under kriget.
Man fick praktiskt taget ingen lön under praktiken så jag låg risigt till. Min syster som själv
inte hade det för fett med sex barn skickade med mig några mackor till jobbet. Men det räckte
inte långt för en svulten yngling. Jag blev nästan desperat ibland av brist på pengar.
Hos Rydbergs liksom i andra verkstäder fanns det lärlingar. Dom fick jag lära att svetsa. En
del var äldre än jag. För verkstan var det naturligtvis fördelaktigt att ha en lärare gratis.
Ett slitjobb vi höll på med var att slå gavlar till trycktankar. En rak gavel tål bara ett begränsat
tryck av exempelvis ånga, därför måste den valvas, dvs bankas med släggor eller klubbor så
att den buktar ut på mitten.
Vi värmde runda plåtar i ugnar tills dom var nästan vitglödande. Sex–sju man bar den med
långa tänger till en form och bankade den med stora träklubbor så gnistorna yrde. Plåten
kallnade snabbt. Vi måste jobba fort som fan och sedan in med plåten i ugnen igen och ut med
en som hettats upp i en annan ugn och så vidare.
Det var rena slavgörat att slå gavlar. Folk förstördes snabbt av det, fick ont i axlarna och
kunde inte fortsätta. Att bära dom där tjocka och glödheta plåtarna med tänger var inte heller
något latmansgöra. Många gick sjukskrivna och förlorade en stor del av sin inkomst.
Meningen med praktiken var ju att jag skulle lära mig olika saker. Att bulta plåt lärde man sig
ingenting på, det kunde vem som helst efter en halvtimme. Man riskerade bara att bli förstörd.
– Hur många jobbade där?