Stålan - Marxistarkiv

119
Vägen var asfalterad och fort körde han. Hundar och andra kräk låg eller sprang på asfalten
och han siktade och körde över dom, dödade en del och skadade andra som vrålade av smärta.
Karlen var fullkomligt galen och jag var rädd hela tiden.
Mohammed försökte övertala honom att köra som folk men han gapskrattade bara och
fortsatte som en dåre. Till slut kom vi fram till Ahvaz och ett hotell som var 40 grader varmt.
Det var ont om både mat och dryck. Veckan där blev en olidlig tid. Vattnet liknade en brun
soppa och var odrickbart men gick att duscha i åtminstone.
Var dag började med en halv grillad kyckling per man, ris, en coca cola och en kopp
pulverkaffe. Samma till lunch och samma till middag. Kyckling och ris morgon, middag,
kväll hela veckan.
Vi klagade på dieten när vi träffade guvernören. Han såg olycklig ut och bjöd oss på en kopp
riktigt kaffe. Något annat hade inte han heller. Alla varor hade tagit slut i Ahvaz och jag
undrade i mitt stilla sinne hur ett sjukhus skulle kunna fungera där. I Teheran däremot fanns
allt att köpa.
Guvernören ordnade i alla fall flygbiljetter åt oss så vi kunde göra oss av med chauffören. Han
förklarade att det var många flygolyckor eftersom planen var i så dåligt skick. Många
störtade. Det var ju trevligt för oss att höra, allrahelst för Bill som hade kronisk flygskräck.
Han brukade dricka sig närmast redlös före start.
– I Iran finns väl inga sådana botemedel.
– Nej landet är torrlagt på alkohol, inte hemma hos överklassen förstås, men annars.
– Fick du bära Bill ombord på planet?
– Trots den påtvingade nykterheten lyckades han bemästra sin skräck, för alternativet var en
ny dårfärd genom öknen.
Vi kom tillbaks till det fina hotellet i Teheran och beställde så mycket drycker att betjäningen
häpnade. Vi kolkade i oss otaliga flaskor mineralvatten och läskedrycker. Efter några dagar
var vätskebalansen återställd. Jag har nog aldrig druckit så mycket i mitt liv.
På dagarna förhandlade vi med hälsovårdsministeriets tjänstemän och med ministern själv.
Guvernören i Ahvaz och myndigheterna därnere såg fram mot sjukhusbygget fick vi veta. Jag
tänkte med en viss bävan på hur våra montörer skulle klara av situationen.
Ministeriet gjorde en beställning på ett sjukhus till att börja med och tog option på nio till. Det
artade sig till en jätteaffär på bortåt en halv miljard och det var inga problem med krediter via
Exportkreditnämnden. Iran betraktades som mycket kreditvärdigt p.g.a. sina oljetillgångar.
Jag var givetvis jävligt glad över beställningen. Livet verkade lovande trots svårigheterna
hemma med skatterazzian. Sivert hade också kvicknat till sedan en tid och återupptagit sitt
jobb som vd med ny energi.
Bröderna Keyian bjöd hem oss innan vi lämnade Teheran. Bägge hade flotta villor i flera
våningar med marmorgolv, terrasser utanför och stora trädgårdar. Vi fick massor av god mat
och frukt. Sprit hade dom hur mycket som helst och stora vinkällare.
Bill och jag var överens om att avstå från sprit i Iran för att inte riskera att bryta mot deras
lagar och bli kvarhållna. Bröderna Keyian förklarade för oss att man omedelbart arresterades
om man uppträdde berusad på gatan. Hemma kunde man göra vad som helst.
Vi följde dom andra gästernas exempel och drack oss berusade. Stämningen var uppåt och
några kastade tomflaskor över häcken till grannen. Så gick det till i dom rikas stadsdel. Endast