Stålan - Marxistarkiv

59
Vi åkte via Trelleborg och transitvägen Stralsund–Västberlin till hotellet i Östberlin. Den
långa resan hade tröttat ut oss men för att räta på benen tog vi S-Bahn till Kurfürstendamm i
väst för en promenad och en titt på synden där. Det var innan muren byggdes.
Kaffe med dubbelt koffein på ett ställe var rena narkotikan. Vi blev pigga och hungriga. Hugo
sa åt en taxichaufför att köra oss till ett ställe med vackra flickor. Vi kom till en ganska stor
restaurang och fick en konstig placering med en tom stol emellan var och en av oss.
Några fruktansvärt snygga tjejer frågade om dom fick slå sig ned. Visst fick dom. Vi drack
något först. Hugo var het på gröten och började strax krama sin tjej. Det dröjde inte länge
förrän dom satt och kysstes. Maten serverades. Innan vi hunnit äta färdigt var han mellan
benen på henne.
Plötsligt for han upp från stolen och skrek: en stor jävla kuk har hon! Han spottade och fräste
som en katt och var alldeles chockad för att han suttit och kysst en kille eller rättare sagt en
transvestit. Man var ju glad att man inte hunnit lika långt som han. Harald hade bara pratat
med sin bordsdam. Han var mycket återhållsam.
Vi återvände till stället med kanonkaffet som under tiden förvandlats till nattklubb med villiga
godingar för den som hade lust. Jag måste gå med en tjej så jag kommer över det här, sa
Hugo. Det gjorde han fast inte på firmans bekostnad. Senare tråkade jag honom för det där
varje gång vi träffades och då blev han väldigt generad.
– Hur gick det med affärerna?
– Vi gjorde upp om en laddning östtyska apparater. Hugo hade en teveaffär i Stockholm som
hette Förenade TeVe och sålde olika märken. Namnet på det östtyska var Rafena. Tevefirman
gick i konkurs sedan.
– Jo jag känner till det där. När jag kom hem till Sverige hösten 58 stod jag utan jobb. Knut
Tell i partihögkvarteret på 84:an erbjöd mig att bli chaufför på ungerska ambassaden. Aldrig i
livet, sa jag. Sedan fick jag reda på att Komålarn övertagit partiets teveaffär i egen regi.
Jag snackade med honom och blev teveförsäljare i brist på annat. Utan lön, bara provision.
Komålarn sa att han blivit tevehandlare för att skrapa ihop en summa och bli ekonomiskt
oberoende så att han kunde måla på heltid senare. Det lyckades han ju med.
Apparaterna levererades bl.a. av grossistföretaget Gylling. Då i början använde både svenska
Luxor, västtyska Körting, östtyska Rafena och japanska Toshiba m.fl. Philips bildrör. Det var
bara trälådan runt skärmen, högtalare och lite knappar som skilde märkena åt. Endast engelska
Pye hade bildrör av egen tillverkning.
Jag vet inte varför Hugos tevefirma gick i kånken. Men jag minns en kille från Gylling som sa
att han gjort det med åtskilliga tusen i tillgångar. En sådan jubelidiot vågar man ju inte satsa
på en gång till, förklarade han.
Det var inte ovanligt med konkurser i branschen men dom såg ju till att gömma undan lite
tillgångar för att kunna starta på nytt. Men inte hederlige Hugo. Som tack för usla affärer fick
han istället bli ekonomichef på Ny Dag!
– Partilojaliteten smällde högre än förmågan.
– Hellre lydiga medlemmar än kritiska. Så har det alltid varit i arbetarrörelsen, både bland
sossar och kommunister och antagligen hos syndikalisterna också.
Hur länge hade du ihop det med östtyskarna förresten?
– Reparationerna på deras båtar minskade efterhand. Det var faktiskt en massa besvär att
ständigt ha gubbar redo när det kom en östtysk båt. Dom började väl göra reparationsjobben