Stålan - Marxistarkiv

109
Själv blev jag inte skygg, i alla fall inte i början. Jag pratade gärna om razzian, säker som jag
var på att ha rätt. Men massmedias makt över sinnena var större än jag anade. Folk undvek
mig, ville inte lyssna på det jag hade att säga.
Somliga släktingar drog sig undan t.o.m. En gång åkte jag med färjan från Göteborg till
Frederikshavn. Då kom en kille som en systerdotter till mig är gift med fram och sa, att hon
inte ville hälsa på mig för att jag var en skatteskojare.
Sådana episoder återupplever jag ibland när jag läser om någon oskyldigt anklagad som blivit
frikänd. Man kommer aldrig riktigt över minnen av den sorten.
Hatisk blev jag inte men jag kände stark aversion mot myndigheterna. Jag menar inte polisen
utan maktfullkomliga figurer som Wendt, vilka är destruktiva för samhället.
Det smärtsammaste var att Kerstin tog intryck av det tidningarna skrev. Från henne som jag
var gift med hade jag verkligen behövt allt stöd jag kunnat få. Att andra blev misstänksamma
kunde väl vara begripligt men inte att hon blev det.
– Hyser du trots allt en smula förståelse för att hon reagerade som hon gjorde?
– Jag vet ju att hon på sitt jobb blev utpekad som gift med en skojare. Hon trodde väl inte
blint på Wendt men tyckte ändå att en sådan höjdare inte kunde ha alldeles fel.
I all denna bedrövelse var jag faktiskt glad över att mina föräldrar inte längre var i livet.
Pappa dog sommaren 1967 vid 90 års ålder och mamma ett halvår senare. Hon blev 74 år.
Mina söner trodde i alla fall på mig och gav mig stöd. Dom visste hur hårt jag arbetat och
hade också själva jobbat i KBA och kände till att företaget aldrig myglat med skatter och
socialavgifter. Resemontörer är yrkesarbetare som vet att man minsann blir äldre och behöver
sin pension.
När någon blir orättvist behandlad går man ju den människan till mötes och ger hjälp. Kerstin
kom istället med stickord om odugliga företagare, oskicklighet osv. Jag gav svar på tal förstås.
Hon var mer intresserad av sitt sociala anseende än av mig. Det var som om hon inte ville
fatta att jag blivit orättvist behandlad.
Sådant sätter djupa spår i hjärtat och ledde senare till skilsmässa.
34
Sivert tappade sugen efter skatterazzian. I häktet höll han humöret uppe men när han kom ut
blev han dyster. Svårigheter tornade upp sig. En stor del av våra papper och pärmar på
kontoret hade t.ex. tagits i beslag och det underlättade minsann inte arbetet.
Janne och jag ältade naturligtvis orätten vi drabbats av precis som Sivert. I mörka stunder
kände vi oss fullkomligt maktlösa. Men vi trodde att det skulle bli rättegång inom ett år och
var övertygade om att vi då skulle bli friade från anklagelserna. Till dess gällde det att arbeta
ännu hårdare.
Siverts bedömning var mera pessimistisk. Han blev sjuk och håglös och tyckte det var lika bra
att lägga ner företaget. Till slut blev Janne och jag tvungna att avsätta honom som vd.
Vi annonserade efter en ny vd och fick många svar. En stor del höll inte måttet, tyckte vi, så
dom fick tillbaks sina betygskopior. Några sökande sparade vi tills vidare.
Själv kunde jag inte vara vd, jag reste för mycket. Vi behövde någon som kunde fatta beslut
när jag var utomlands. Janne hade händerna fulla med det tekniska och var inte särskilt
bevandrad i det ekonomiska och hade f.ö. inte tid heller.