Stålan - Marxistarkiv

97
Torsten Lesley i Malmö gjorde ritningarna. Allting tillverkades hemma i Fjärås och
tidningarna skrev om saken. Materialet skeppades ut i omgångar på angolanska båtar, ägda av
ett statligt rederi. Transporterna gick utan missöden.
Bottenplattorna som byggnaderna skulle stå på göts i angolansk regi med viss hjälp av
yrkesfolk från Kuba. Allt var noggrant utfört. Ingjutningsgodset satt där det skulle, varenda
bult passade.
– Var kubanerna militärer?
– Civila rådgivare med vapen inom räckhåll kan man säga. Dom hade säkert militär
utbildning också. Volvos folk därnere sa att det bara fanns fyra utbildade angolanska
verkmästare i hela det väldiga landet. Inga ingenjörer.
Jag tror inte portugiserna hade samma rasdille som t.ex. engelsmännen i sina kolonier.
Portugiserna gifte sig med svarta kvinnor och hade ofta jobb på verkmästarnivå. Skillnaden
fanns mera mellan rik och fattig än mellan vit och svart.
Engelsmännen höll ju mycket klar distans i sina kolonier. Där föddes inte många mulattbarn,
åtminstone inte till gifta föräldrar. Blandäktenskap förekom sällan eller aldrig.
Det var nog en fördel att engelsmännen inte ville arbeta. En del svarta utbildades till att klara
även avancerade jobb så att dom vita kunde sitta i sina trädgårdar och få te serverat. Ingen
engelsman ville vara något så simpelt som verkmästare eller förman, möjligen ingenjör men
helst direktör eller administratör.
– Den där attityden stötte jag på i Senegal månaderna efter självständigheten 1960. Jag kom
till huvudstaden Dakar med båt från Casablanca och hade inte råd att bo på hotell. Dom två
som fanns var svindyra så jag gick in på en verkstad och frågade en mekaniker var man kunde
bo. Du kan bo hos mig, sa han.
Några dagar senare hade jag ärende till svenska konsuln i Dakar. Han frågade var jag bodde. I
Gueltapé, sa jag. Han stirrade på mig. Jag har aldrig hört talas om att någon bott där ute, sa
han. Det bor i alla fall 40 000 där, sa jag.
I Togos huvudstad Lomé åt jag på en liten restaurang där det satt en fet fransyska i kassan. Jag
frågade henne hur många som bodde i stan. Vi är bara 300 nu, sa hon. Va, utbrast jag innan
jag fattat. Hon glodde misstänksamt på mig.
– Portugiserna i Angola var inte illa sedda trots många års väpnad kamp mot det vita
kolonialväldet. När befrielserörelsen segrat stannade många portugiser kvar. Några satt t.o.m.
i regeringen.
Därmed inte sagt att portugiserna varit humanare än andra kolonialister. Bara några år före
kolonialarméns uttåg såldes svarta i praktiken som slavar till plantagerna.
Tidigare var det naturligtvis värre. Det finns ett Slavarnas torg i Luanda och ett Slavarnas hus
som nu är museum. Flockar av slavar tjudrades som djur vid pålar med rem om halsen och
bakbundna händer. Dom granskades av hugade spekulanter och såldes sedan på auktion till
högstbjudande.
Jag gick och tittade på museet vid mitt första besök i Luanda. Då var jag där för att få en
uppfattning om hur det var att jobba i det tropiska Angola. All-Italia hade en bra
flygförbindelse dit ner en gång i veckan från Paris. Resan tog nio timmar. Då fick man flyga
till Paris kvällen före och övernatta. Det fanns också flyg från Lissabon.