Stålan - Marxistarkiv

85
Vi bodde i en lägenhet på Hisingen i Göteborg. Den låg i Biskopsgården. Där fanns mycket
elände. Barn knarkade och stal. Annie och jag frågade oss om vi skulle utsätta pojkarna för
den farsot som drog fram genom städerna då. Den risken ville vi inte ta.
Beslutet blev att vi skulle bygga ut sommarstugan och flytta till Fjärås. Den var vinterbonad
och hade köksutrustning så det gick att vara där oavsett årstid. Jag tog ledigt från resandet så
mycket jag kunde ett tag när vi byggde till huset. Arne på Rygga och dom andra kom och
hjälpte till.
Det blev en anständig villa att bo i. Grabbarna trivdes och vi också. Annie körde dom till
skolan på morgnarna och hämtade på eftermiddagarna. Vid sidan av plugget jobbade dom en
hel del i verkstan under uppväxten. Av intresse och för att tjäna pengar. Annie fick jobb i
hemvården.
I tonåren ledsnade Boris på den vanliga skolan och gick yrkesskolan istället. Men varken han
eller Tommy blev metallare som jag. Båda läste på universitetet. Tommy har en befattning på
fastighetskontoret i Falkenberg. Boris är anställd på landstingets planeringsnämnd här i
Göteborg.
När jag tog mina kläder och gick var Boris 18 år och på väg att lämna hemmet. Tommy är tre
år yngre. Boris väntade på egen lägenhet i Kungsbacka och flyttade ihop med en tjej när han
fick den. Han var aktiv i SSU och SAP och blev senare ledamot i Kungsbackas kommunfullmäktige.
Jag var verkligen rädd för att skilsmässan skulle leda till skilsmässa från grabbarna också.
Mina eskapader hade dom säkert hört talas om i jobbet på KBA-verkstan så skälen till
skilsmässan kan inte ha kommit alldeles överraskande. Men hur dom skulle reagera visste jag
inte.
Efter någon månad träffade jag Boris och Tommy på en restaurang och sa, att det är för jävligt
det jag ställt till med. Ni har ju växt ifrån varann, svarade dom, det var inte mycket ni hade
gemensamt längre. Båda försökte ihärdigt att muntra upp mig, såpass att jag åter började tro
att vi trots allt var en familj.
Barn vill ju inte att någon av föräldrarna ska försvinna, åtminstone inte för gott. Det är viktigt
att bägge föräldrarna månar om barnen även när dom blivit vuxna.
– Så det blev till slut en lycklig skilsmässa?
– Det finns inga lyckliga skilsmässor även om somliga påstår det. En skilsmässa är hemsk.
Det andra snacket är bara för att försvara en usel gärning. Att skiljas är att dö en smula.
Fast visst kan det undantagsvis vara bra för barnen om det är ett helvete hemma med fullt krig
mellan föräldrarna.
Vår skilsmässa slutade trots allt skapligt. Annie och jag trivdes var och en på sitt håll. Ibland
kom grabbarna med saker som Annie tyckte att jag skulle ha, tavlor, böcker och sådant.
– Kände du dig ädel när hon fått huset och bohaget?
– Jag har hört det där från andra också. Pojkarna bodde fortfarande hemma. Annie skulle ha
huvudansvaret för dom, som förut. Det var ett stort åtagande och därför naturligt att dom tre
skulle ha huset och bohaget. Huset var ju deras hem. Det skulle aldrig fallit mig in att plundra
det.
Ägodelar har jag aldrig varit förhäxad av och jag tror inte heller att man i den meningen kan
äga en kvinna. Vi hade ett flott hus. Det var inte svårt för mig att lämna det, jag saknade inte
sakerna där.