Stålan - Marxistarkiv

102
Hur var det i Luanda förresten, fanns det mycket slum där?
– I utkanterna låg områden med hyddor, den traditionella afrikanska bostaden. Där, strax
söder om ekvatorn, är dom kanske inte sämre att bo i än betongkåkar och tegelhus, tvärtom
möjligen. Stan lär vara ungefär lika stor som Göteborg, men det är nog ingen som vet riktigt
hur många invånarna är.
– Blev någon av er allvarligt sjuk därnere?
– Bara jag själv en gång. Jag hade varit ute på ön och blivit god vän med en svart man som
tydligen bott där varenda dag i sitt liv. I Luanda hade han aldrig varit. Jag gav honom en
skyddshjälm och den hade han på medan vi vandrade omkring. Vi åt olika frukter som han
plockade. Pratas vid kunde vi inte.
Söndag eftermiddag åkte vi hem. Det blåste friskt. I Luanda drog vi som vanligt upp båten på
en vagn. Jag stod bakom i det skitiga vattnet i hamnen och höll emot. Det var kraftig
pålandsvind.
Båten kördes sedan på en kärra efter bilen och ställdes på bakgården där Fatimas man hade
affär. Jag gick barfota i en massa hönsskit på gården trots att jag hade sprickor i skinnet av
fotsvamp.
På kvällen kände jag mig alldeles slut. Kroppen var ganska röd så vi gissade att jag fått för
mycket sol. Nästa dag kände jag mig fullkomligt groggy och höll på att svimma.
Alp-Olle och Selsvik tog det på allvar och hämtade Fatima som gav mig tabletter och ringde
läkaren. Volvokillarna och dom andra tyckte att jag skulle ta ett ambulansplan hem.
Kostnaden täcktes av våra försäkringar. Men sådana plan går ganska långsamt.
Jag hade mycket hög feber. Innan jag slocknade uppfattade jag några ord på engelska av
läkaren. Jag svarar för honom om han stannar här, sa han, men törs inte garantera att han
klarar sig om han ska flygas hem.
Efteråt fick jag reda på att dom röjt ur ett rum Volvo hade och bytt ut fönstret mot ett kraftigt
aggregat för luftkonditionering. Dom sa att jag kyldes ner till 34 grader.
Jag låg medvetslös i tre dygn, väcktes sedan och minns bara att det var fruktansvärt kallt.
Strax efter blev jag flyttad till volvokillarnas matsal. Läkaren sa att faran var över och att jag
skulle gå till ett sjukhus och bli undersökt så fort jag kom hem.
Redan dagen därpå följde jag med till ett oljeraffinaderi och tittade på ett holländskt
containerhus som stod där. Jag ville veta om det kunde vara något för oss framöver. Vi blev
bjudna på öl och smörgås. Jag kände mig trött och darrig men frisk och tog första flyg hem.
I Göteborg for jag direkt till Sahlgrenska sjukhuset. Beskedet löd på salmonella. Jag fick reda
på vad läkaren i Luanda sagt, att en del frukter var infekterade av en sorts maskar som
kallades ålar och var osynliga utan förstoringsglas. Maskarna spred salmonella.
Jag tänkte på att jag gått barfota i hönsskiten och undrade om man kunde få salmonella den
vägen. Men dom tunna maskarna var nog förklaringen.
I ett hett klimat händer det lätt att man plötsligt drabbas av våldsam diarré. Det har jag fått
erfara några gånger. Jag brukade ha med mig ett antal extra kalsingar att förbruka och slänga
bort i värsta fall.
Jag hade inte tid att bli sjukskriven utan jobbade som vanligt och åt tabletterna jag fått.
Dessutom hade jag en flaska desinficeringsvätska med mig med order att alltid vaska muggen
noggrant efter mig.