Stålan - Marxistarkiv

Materialet var skinn av ganska dålig kvalité. Det hände att det var fel dimension på kabeln
som strömmen gick i fram till svetspinnen för att smälta den. Var motståndet för starkt i
kabeln blev svetstången överhettad och förstörde snart en handske.
Då skulle man först käfta med Kungen för att få en rekvisition av honom på ett par nya
handskar, istället för att hämta dom i förrådet direkt med den sönderbrända som bevis. Han
gillade tydligen att hålla på med irriterande småsaker.
Svetsningen ökade i omfattning. Förr hade skroven nitats, nu svetsades mer och mer. Det
innebar att yrkesskickliga nitare blev överflödiga och fick sitta och lära sig svetsa i någon
slags träningsskola under en av staplarna.
30
Nitarna hade kanske jobbat 25 år med en tryckluftsmaskin. Deras händer skakade så dom
knappt kunde äta en smörgås. Det är svårt att hålla en svetstång med sådana händer utan att
pinnen fastnar i svetsen. Dom klarade inte ackordet.
För mig och andra var det lätt att smälta järn, vi drog en pinne på nolltid jämfört med
skakisarna. En av dom hette Tilly och en kallades Jolly Bob efter schlagern om en glad
sjöman som var född i Aberdeen.
Tidigare hade han varit diktare, samma sort som i Moa Martinsons bok: Jag möter en diktare.
En som diktat båtskrov alltså så det blev tätt mellan plåtarna.
Vi tog en halvtimme var ibland och hjälpte Tilly och Jolly Bob med svetsningen så att deras
ackord gick ihop. Kungen tordes inte säga något om det. Solidariteten var stark bland
varvsarbetarna.
Gunnar var f.d. nitare han också och hade besvär med svetsningen. Men det kompenserade
han med skicklig förhandlingstaktik och annat kunnande.
– Vad för sorts båtar byggde ni?
– Styckegodsare. Jag minns att en hette Togabarra och så var det dom där båda systerbåtarna
som gick av på mitten.
– Var dom helsvetsade?
– Ja. Då i början visste man inte hur stor spänningen blev i skrovet av allt svetsande. Man
återgick sedan till att nita bottenplåtarna och en del på spanten så båtarna blev mer elastiska.
Så småningom gick man över till svetsspant helt och hållet. I tankbåtarna slopades efter en tid
vanliga spant till förmån för längsgående, och så hade man vebbar i botten och upptill, under
däck.
Var skarvarna för breda mellan plåtar som skulle svetsas ihop fick vi rekvisitioner av basen
och hämtade rundjärn att lägga emellan. Med sådant fusk var det konstigt att båtarna
överhuvud taget höll.
– När jag jobbade på Eriksberg sa gubbarna vid sjösättningar, att håller hon åtta månader så är
faran över. Då har spänningen i skrovet släppt. Vi byggde nästan bara tankbåtar.
En stor hejare sprack utanför Japan när en hög dyning lyfte den på mitten. Främre halvan
bogserades till ett japanskt varv. Aktre hälften hade maskinen intakt och kunde gå till varvet
utan hjälp. Sedan sydde japsen ihop halvorna och båten kunde fortsätta.
– Vi hade en kille som svetsade för fort och förstörde ackordet. Han kallades
kilometersvetsarn och var otroligt snabb. Men om ackordet gav mer än 100% på timlönen
sänktes det. Han fick lära om. Arbetstempot var högt nog ändå och behövde inte höjas
ytterligare.