Stålan - Marxistarkiv
Stålan - Marxistarkiv
Stålan - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
44<br />
När klubben stod på toppen var vi 70-80 stycken och den största av SKU-klubbarna i<br />
Göteborg. En starkt bidragande orsak var vår amatörteater som efterhand blev rätt känd och<br />
omtalad. Gnistans glada gäng, kallade vi oss. Själv deltog jag med liv och lust i teatergänget.<br />
Vi gjorde mest revyer. Jag minns att vi köpte kupletter av Sten Åke Cederhök som hade<br />
Hagateatern. Åke Nilsson, en i gänget, skrev många sketcher och sångnummer.<br />
Westis – Åke Westerberg – författade politiska satirer åt oss och en sjukpensionär i Mölndal<br />
bidrog också. Han ställde alltid upp. Ny Dags chefredaktör Gustav Johansson skrev åtskilliga<br />
kupletter och annat under signaturen Hjorvard som vi lånade.<br />
En gång gjorde vi en hel föreställning om Stenka Razin, donkosacken som ledde ett tioårigt<br />
bondeuppror i södra Ryssland mot slutet av 1600-talet. På scenen hade vi byggt en båt. Jag<br />
var Stenka och kastade tjejen överbord. Innan hon slängdes i Volga höll jag henne gärna i<br />
famnen en god stund. Hon landade på några kuddar bakom båten.<br />
Andra kommunistiska organisationer bjöd ofta in oss att komma och spela våra revyer och<br />
annat. Det gjorde vi gärna. En gång for vi ända till Trollhättan och framträdde på torget. Ett<br />
par systrar i gänget spelade dragspel och var fina både att titta på och lyssna till.<br />
Jag var förlovad med en tjej vars kusin hette Lennart. Genom honom lärde jag känna hans<br />
syster Annie. Alla var med i SKU. En kväll hade vi en demonstration mot Franco och slängde<br />
ruttna tomater och apelsiner mot spanska konsulatet på Avenyn.<br />
Vi skulle komma från olika håll och träffas som av en händelse vid konsulatet. Jag stod på<br />
Götaplatsen och släppte iväg två och två från det hållet. Till slut var det bara Annie och jag<br />
kvar för jag ville gå ihop med henne.<br />
Jag och några till blev rätt brutalt behandlade och tagna till snuthäcken på Tredje Långgatan.<br />
Vi förhördes och sa som det var att Francofascismen satt i orubbat bo, trots att andra<br />
världskriget utkämpats mot fascismen till priset av minst 50 miljoner döda.<br />
Demonstranter som polisen inte fått tag i stod utanför och ropade att vi skulle släppas. Annie<br />
var en av dom. Vi fick gå efter ett tag. Sedan blev det Annie och jag. Rättegång blev det också<br />
så småningom och jag fick böta 75 kr. Det var vad 30 middagar kostade då på ett ordinärt<br />
matställe.<br />
Lindholmens varv expanderade i likhet med Eriksberg och Götaverken. Jag jobbar på torpet,<br />
sa gubbarna på Eriksberg. Götaverken som var störst kallades godset av arbetsfolk vid älven.<br />
En tysk firma hade fått entreprenad på att bygga kranar på Lindholmen. Jag hörde rykten om<br />
det och tog reda på hur det låg till. Firman hette Montgomery och en ingenjör Fröse ledde<br />
arbetet. Jag pratade med honom och fick jobb som någon sorts bas.<br />
– Förstod ni varann?<br />
– Han kunde svenska vilket var förutsättningen, åtminstone för mig. En i krangänget, Bengt<br />
Segerson, kunde tyska. Och spanska för den delen. Han slogs som frivillig på republikens sida<br />
i spanska inbördeskriget i slutet av 30-talet. Han dog ganska nyligen. Honom kände väl du<br />
också?<br />
– Ja han lärde mig att dricka rödvin.<br />
– Vi var ett 10-tal man i kranlaget och alla hade lite högre lön än varvsarbetarna. Några höll<br />
till på marken med tillverkning och skickade upp delarna till oss som monterade. Vi<br />
klätterapor tjänade några ören mer i timmen än markgänget.<br />
Arbetet var trivsamt men farligt. Vi hade inga riktiga byggnadsställningar, bara höga bockar<br />
när det behövdes. Man fick balansera på balkarna och vara noga när man flyttade fötterna.