Stålan - Marxistarkiv

44
När klubben stod på toppen var vi 70-80 stycken och den största av SKU-klubbarna i
Göteborg. En starkt bidragande orsak var vår amatörteater som efterhand blev rätt känd och
omtalad. Gnistans glada gäng, kallade vi oss. Själv deltog jag med liv och lust i teatergänget.
Vi gjorde mest revyer. Jag minns att vi köpte kupletter av Sten Åke Cederhök som hade
Hagateatern. Åke Nilsson, en i gänget, skrev många sketcher och sångnummer.
Westis – Åke Westerberg – författade politiska satirer åt oss och en sjukpensionär i Mölndal
bidrog också. Han ställde alltid upp. Ny Dags chefredaktör Gustav Johansson skrev åtskilliga
kupletter och annat under signaturen Hjorvard som vi lånade.
En gång gjorde vi en hel föreställning om Stenka Razin, donkosacken som ledde ett tioårigt
bondeuppror i södra Ryssland mot slutet av 1600-talet. På scenen hade vi byggt en båt. Jag
var Stenka och kastade tjejen överbord. Innan hon slängdes i Volga höll jag henne gärna i
famnen en god stund. Hon landade på några kuddar bakom båten.
Andra kommunistiska organisationer bjöd ofta in oss att komma och spela våra revyer och
annat. Det gjorde vi gärna. En gång for vi ända till Trollhättan och framträdde på torget. Ett
par systrar i gänget spelade dragspel och var fina både att titta på och lyssna till.
Jag var förlovad med en tjej vars kusin hette Lennart. Genom honom lärde jag känna hans
syster Annie. Alla var med i SKU. En kväll hade vi en demonstration mot Franco och slängde
ruttna tomater och apelsiner mot spanska konsulatet på Avenyn.
Vi skulle komma från olika håll och träffas som av en händelse vid konsulatet. Jag stod på
Götaplatsen och släppte iväg två och två från det hållet. Till slut var det bara Annie och jag
kvar för jag ville gå ihop med henne.
Jag och några till blev rätt brutalt behandlade och tagna till snuthäcken på Tredje Långgatan.
Vi förhördes och sa som det var att Francofascismen satt i orubbat bo, trots att andra
världskriget utkämpats mot fascismen till priset av minst 50 miljoner döda.
Demonstranter som polisen inte fått tag i stod utanför och ropade att vi skulle släppas. Annie
var en av dom. Vi fick gå efter ett tag. Sedan blev det Annie och jag. Rättegång blev det också
så småningom och jag fick böta 75 kr. Det var vad 30 middagar kostade då på ett ordinärt
matställe.
Lindholmens varv expanderade i likhet med Eriksberg och Götaverken. Jag jobbar på torpet,
sa gubbarna på Eriksberg. Götaverken som var störst kallades godset av arbetsfolk vid älven.
En tysk firma hade fått entreprenad på att bygga kranar på Lindholmen. Jag hörde rykten om
det och tog reda på hur det låg till. Firman hette Montgomery och en ingenjör Fröse ledde
arbetet. Jag pratade med honom och fick jobb som någon sorts bas.
– Förstod ni varann?
– Han kunde svenska vilket var förutsättningen, åtminstone för mig. En i krangänget, Bengt
Segerson, kunde tyska. Och spanska för den delen. Han slogs som frivillig på republikens sida
i spanska inbördeskriget i slutet av 30-talet. Han dog ganska nyligen. Honom kände väl du
också?
– Ja han lärde mig att dricka rödvin.
– Vi var ett 10-tal man i kranlaget och alla hade lite högre lön än varvsarbetarna. Några höll
till på marken med tillverkning och skickade upp delarna till oss som monterade. Vi
klätterapor tjänade några ören mer i timmen än markgänget.
Arbetet var trivsamt men farligt. Vi hade inga riktiga byggnadsställningar, bara höga bockar
när det behövdes. Man fick balansera på balkarna och vara noga när man flyttade fötterna.