Stålan - Marxistarkiv

128
Någon chans att betala 300 000 kr hade han ändå inte, lika lite som Janne och jag. Han skulle
ju först skatta för inkomsten och sedan betala från det som blev kvar. Så småningom flyttade
han tillbaks till lägenheten i Mölndal.
Jag hade samma trassel med min konkursförvaltare som Sivert med sin. Eller ännu värre. Han
fick det till att min gåva till Kerstin var för lågt värderad och godkände inte dom papper
revisorn upprättat. En värderingsman kom hem och synade lägenheten, en annan värderade
sommarstugan och en från Auktionsverket värderade tavlor och möbler.
Resultatet blev att jag måste ta ett lån och betala 100 000 kr till förvaltaren i min personliga
konkurs för att Kerstin skulle få nya papper på att hon ägde lägenheten och resten. Men en
bandit som jag hade inte en chans att låna på vanliga villkor.
– Kerstin kunde väl låna?
– Ja, men hon var väldigt passiv. Hon var väl rädd för att mista skiten kan jag tro. Själv hade
jag väl kunnat låna pengarna genom någon släkting men det ville jag inte. Även vi svenskar är
ju rädda att förlora ansiktet.
– Hur fixade du lånet?
– Jag fick tag i en frireligiös kille med bankkontakter. Han ordnade lånet.
– Vad kostade förmedlingen?
– 50 000 kr.
– Det låter vansinnigt.
– Så var villkoren.
– Om du kunde betala honom 50 000 kunde du väl fått låna lika mycket någonstans och
betalat konkursförvaltaren.
– Jag hade inga 50 000. Lånet var på 150 000 för att jag skulle få loss 100 000, resten tog
förmedlaren. Kerstin visste om det och var med på det.
Vi hade väldiga besvär med att betala dom där 150 000 kronorna men klarade det så
småningom.
– Så hon var med och betalade det.
– Hennes utgifter började i samband med min personliga konkurs kan man säga. Förut hade
hon aldrig bekymrat sig om våra utgifter eftersom jag betalade allting. I stort sett hade jag
köpt allt vi ägde men det hade ingen betydelse i sammanhanget eftersom vi var överens om
det.
Min konkursförvaltare ställde till med allt detta elände för att han var fixerad vid tidningarnas
version av KBA-konkursen och handlade därefter. En gång mellan skål och vägg sa han åt
mig att jag var en skojare.
Han sprang omkring mig där jag satt och skrek av upphetsning, ungefär som jag föreställer
mig att nazisterna i Tyskland gjorde när dom förhörde politiska fångar.
Till slut reste jag mig upp och sa åt honom, att om du inte sätter dig ner så kommer jag jävlar
anamma att sätta dig! Och det hade jag väl orkat med. Men det gagnade mig inte att börja
ryta, han blev naturligtvis ännu mer förbannad.
Efteråt blev jag tvungen att anlita en annan advokat, en bra kille som hjälpte oss så att Kerstin
fick giltiga papper på bostadsrätten och det övriga.
– Då fick du en advokat till att förhandla med.