Stålan - Marxistarkiv

60
själva hemma i Rostock antar jag. Det var en lättnad för vi fick mer och mer att göra över hela
Sverige.
17
Största problemet när man har sina anställda utspridda på jobb i olika delar av landet är att få
tag i rätt personer. I första hand valde jag sådana jag kände. Ändå misstog jag mig gruvligt
ibland.
Den som blir resemontör skils från sina tidigare vänner och kamrater och egentligen också
från sin familj om han är gift eller samboende. Han börjar en annan sorts liv, är sällan kvar
någon längre tid på samma ställe, blir rotlös i tillvaron.
I regel dricker han ganska mycket sprit som tröst och träffar nya kvinnor. Dom tycker kanske
att han är en spännande typ, en nomad, annorlunda än vanliga fastlåsta och fantasilösa karlar
som hellre glor på teve än går ut och dansar.
Alla klarar inte ett kringflackande liv. I början tänkte jag att jag skulle göra en samhällsinsats
och ta folk från Länkarna. Dom var ofta oerhört skickliga yrkesmän. Men dom klarade inte
ensamheten. Jag högg i sten gång på gång.
Alkisar som försöker bli f.d. behöver stöd hela tiden. Jag lärde mig att dom måste vara minst
två på samma ställe för att kunna stötta varann.
Kan en gubbe inte hålla sig hel och ren utan börjar lukta illa så går han ner sig ganska fort.
– Vad hände i sådana fall?
– Arbetskamraterna stötte ut honom. Killarna satte en ära i att vara snygga och prydliga. Vi
kallades stålgänget. Var och en skulle hålla stilen, inte ställa till bråk, uppträda hövligt mot
kvinnor.
Det hörde till att supa som fan ibland, men aldrig på jobbet. Och man fick inte komma bakfull
utan vara i trim och kunna balansera högt uppe på stålbyggen till exempel. På höga höjder
måste man kunna lita fullkomligt på varann.
– Och den som föll igenom och blev utstött?
– Han fick aldrig sluta. Bästa metoden var att ta hem honom till verkstan. Där fick han gå med
vanlig lön. Han hade kanske bostad på annat håll men fick inga traktamenten. Snart ledsnade
han på det där livet och slutade.
– Avskedade sig själv så att säga?
– Det var en reningsmetod, ful kanske men nödvändig. Fast ofta fick han en chans till på ett
nytt resejobb. Vi sa aldrig att han gjort fel utan istället att firman gjort det.
– Hur hade du det med facket?
– Jag har aldrig haft bråk med facket. Ingen oorganiserad fick jobb där jag var chef, aldrig.
Facket är fortfarande arbetarnas viktigaste värn på arbetsmarknaden trots organisationens
byråkratisering. På papperet var jag killarnas motpart men i verkligheten en man i laget. Dom
betraktade mig nog som en av kuggarna i ett gemensamt maskineri.
Arbetarskyddets bestämmelser hade vi besvär med ibland. På 25 meters höjd var vi t.ex.
tvungna att utrusta killarna med livlinor. Men när man gick från en balk till en annan högst
upp fanns det inget att fästa linan i. Killarna gav fan i omöjliga regler som något
skrivbordssnille kläckt.