Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

99
inspirerar vår organisation, utan mot själva essensen i revolutionen och mot de erövringar som
de arbetande massorna gjort sedan den 19 juli”. 54
Krisen var nu inne på sin andra vecka och någon lösning syntes ännu inte. Den 3 april bildade
president Companys, som en sista utväg, en ny regering med sex ministrar genom ett ministerskifte:
José Tarradellas ERC Premiärminister, finans- och utbildningsminister
Artemio Aiguadé ERC Inre säkerheten
Juan Comorera PSUC Offentliga arbeten, arbets- och justitieminister
José Calvet Unió de Rabassaires Jordbruk och försörjning
Francisco Isgleas CNT Försvarsminister
Juan J. Doménech CNT Ekonomi, offentlig service och hälsa
Ingen betraktade den nya regeringen som något annat än en övergångsregering, allra minst
Companys, som då han uttryckte sin växande otålighet med CNT i krisens början hade krävt
en “regering som kan regera och genomtrumfa sin vilja mot dem som obstruerar mot dess
arbete”. 55
Det började nu stå alltmer klart att Companys höll på att förlora tålamodet med Tarradellas
försynta taktik. Denne hoppades kunna fortsätta med sin försonande politik mot CNT tills det
genom sina ideologiska motsättningar och politiska naivitet utplånade sig självt. Som Miguel
Caminal, en av Comoreras beundrare och skarp iakttagare av det katalanska politiska dramat,
observerade, stod sådana betydande Esquerra-män som Companys och Aiguadé ”närmare
Comoreras positioner än Tarradellas”. Medan Tarradellas, framhåller han, var redo att göra
formella men inte substantiella eftergifter till CNT, i tron att en öppen splittring inom
regeringen skulle bära med sig ”oförutsedda konsekvenser”, trodde Comorera å andra sidan
att formellt samarbete utan substans bara skulle minska regeringens auktoritet och få ”ännu
mer dramatiska konsekvenser”. Skillnaden i inställning, lägger han till, kretsade kring frågan
om ”enhet eller auktoritet”. 56 Uppenbarligen var PSUC:s svar ”auktoritet”.
Den 7 april lanserade PSUC och UGT en ”Segerplan” för Katalonien. ”Det största problemet
för närvarande”, löd förordet, ”gäller maktfrågan, frågan om auktoritet. Utan auktoritet kan
det inte bli någon armé. Utan auktoritet kan det inte bli någon krigsindustri…. Utan auktoritet
kan det inte bli någon seger.” De viktigaste punkterna var: (1) en snabb organisering av
Kataloniens Folkarmé som en integrerad del av den republikanska armén, (2) omedelbar
organisering av fem divisioner på basis av årsklasserna 1932 -36, (3) nationalisering av de
viktigaste krigsindustrierna och militarisering av transporterna, (4) ett snabbt upprättande av
en enda kår för inre säkerheten, i samstämmighet med de dekret som antagits av den förra
katalanska regeringen, och (5) en koncentrering av alla vapen i regeringens händer. 57
Hela planen stod i konflikt med CNT:s revolutionära strävanden. ”Vi har redan gjort alltför
många [eftergifter]”, varnade Solidaridad Obrera, ”och vi tror att det är dags att stämma i
bäcken.” 58
Andrés Nin, POUM-ledaren, välkomnade detta ställningstagande: ”Den 19 juli hade arbetarklassen
makten i sina händer… Man lät tillfället rinna ur händerna… Proletariatet håller fortfarande
viktiga positioner i sina händer… Om vi inte tar tillfället i akt för att gripa makten
fredligt, kommer vi i morgon tvingas ta till våldsamma strider för att sätta stopp för bourgeoisien
och reformisterna… Med stor oro har vi betraktat CNT-ledningens vacklan och tvehågsenhet.
Alltför många eftergifter har gjorts till kontrarevolutionen… Av detta skäl välkomnar
54 Solidaridad Obrera, 4 apr. 1937.
55 Treball, 28 mars 1937.
56 Caminal, Comorera, II, 93, s 107-8.
57 Treball, 8 apr. 1937.
58 8 apr. 1937.