Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

117
uppmanade sina stridande anhängare att tänka på den närliggande Aragon-fronten, där
”fascisterna kan gå till attack när som helst”. 78
García Oliver, en gång organisatör av revolutionära strejker, överfall och bankrån, nu justitieminister,
deklarerade:
Tänk på smärtan, tänk på våndan… hos de antifascistiska arbetarna i den del av Spanien som
regeras av Hitlers och Mussolinis piskor, när de förstår… att i [Katalonien] håller vi på att ta död
på varandra… Ni ska alla stanna kvar i era respektive ställningar… men stoppa skjutandet, även
om ni provoceras av personer som inte är intresserade av att finna en lösning på konflikten… [Jag]
förklarar att de gardessoldater som dött idag är mina bröder. Jag knäböjer inför dem och kysser
dem… [Alla] de som dött idag är mina bröder. 79
Att vissa av de frihetliga blev uppretade av deras ledares appeller om eldupphör har bekräftats
av anarkistiska källor. ”När våra representanter som for till Generalidad för att ordna en uppgörelse”,
observerade ett ögonvittne, ”gav ordern ’Eldupphör!’ var det en del kamrater som
indignerat kände att det var ett slags förräderi att låta dessa mördare [en referens till de PSUCmedlemmar
och stormtrupper som sköt intill Casa CNT-FAI] komma undan utan rättvis
bestraffning.” 80
Det fanns också meningsskiljaktigheter bland ledarna. Helmut Ruediger, vicesekreterare i
AIT, som var aktiv i Barcelona under Majhändelserna, vittnar:
Frågan om huruvida CNT skulle ”gå hela vägen” och ta makten själva, eller skulle fortsätta att
samarbeta, restes flera gånger efter att de hade bestämt sig för att samarbeta den 19 juli. Beslutet
den 19 juli var enhälligt, men spontant. Inte alla förstod vad det innebar. Men det var speciellt
under Majdagarna, under de stormiga mötena i Casa CNT-FAI i Barcelona, medan det bedövande
oväsendet från gevärs- och kulspruteeld hördes från alla sidor, som frågan mer än en gång restes –
och till slut fick ett negativt svar. ”Ska vi eller ska vi inte ta makten?” Det var i dessa ord som
organisationens representanter sammanfattade problemet under dessa blodiga dagar. Men som
anarkister, vad menade de med ”makt”?
Låt oss först bli ense om vad de definitivt inte menade. Anarkismen och den revolutionära syndikalismen
har aldrig sett en statsmakt, en regering, med dess administrativa och repressiva maskineri,
som ett medel för att realisera de sociala förändringar de önskar. Inte heller ansåg de att ett grundläggande
villkor för det socialistiska uppbygget behövde vara inrättandet av en ny totalitär superstat
av fascistisk-stalinistisk typ. De ansåg att den sociala revolutionen skulle göra sig av med både
den borgerliga staten och den nya totalitära superstaten, och att den sociala omorganiseringen,
liksom försvaret av revolutionen, skulle koncentreras i händerna på arbetarorganisationerna,
fackföreningarna eller nya spontant skapade organ som fria råd, etc., som uttryck för arbetarnas
egen vilja, från botten och upp skulle bygga det nya sociala samhället, och samtidigt göra sig av
med alla konventionella former av auktoritär ”makt” från ovan.
Men inför det faktum att CNT, som representerade majoriteten av de katalanska industriarbetarna,
den 3 maj var i öppen konflikt med alla organisationer som representerade de andra sociala skikten…
(småbourgeoisien, de intellektuella, den stora massan av katalanska bönder, arrendatorerna,
tjänstemän, tekniker, etc.), innebar frågan om ”makt” frågan om huruvida CNT vid denna tidpunkt
skulle krossa dem alla, koncentrera ledningen för de offentliga affärerna i sina egna händer, och
skapa sin egen repressiva apparat, nödvändig för att hindra de ”krossade” från att återvända till det
offentliga livet. Svaret blev ”nej”, men besluten under dessa tragiska dagar provocerade senare
fram en stormvind av diskussioner, ömsesidiga anklagelser och strider inom den spanska och
internationella frihetliga rörelsen. 81
Kring klockan 9:30 på tisdagskvällen, kort efter att appellerna om eldupphör hade sänts ut
från Generalidad-palatset, träffade emissarierna från Valencia medlemmar i den katalanska
78
Solidaridad Obrera, 5 maj 1937.
79
Ibid.
80
Cultura Proletaria, 12 juni 1937.
81
Ensayo crítico sobre la revolución española, s 23-24.