Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

20
insatta på våra avlöningslistor som vi inte har något meningsfullt arbete för”, rapporterade Sir
Auckland Geddes, ordföranden i det brittiskt ägda Rio Tinto Company, i april 1936, ”och
under de senaste dagarna har vi haft ett irriterande stopp, ett resultat av kraven om kompensation
för män som påstås ha blivit felaktiga avskedade, män som i verkligheten satt i fängelse
för att de hade deltagit i den revolutionära rörelsen i oktober 1934, och till vilka vi naturligtvis
inte betalade lön när de satt i fängelse.” 19
Den allvarligaste av de strejker som plågade tätorterna var den paralyserande strejk som
Madrids byggnadsarbetare genomförde. Trots att den socialistiska fackföreningsfederationen,
UGT (Unión General de Trabajadores) accepterat en uppgörelse som lagts fram av regeringens
skiljedomsnämnd, avvisades den av det mer radikala anarkosyndikalistiska fackförbundet
CNT (Confederación Nacional del Trabajo), som istället försökte omvandla strejken
till en revolutionär konfrontation med arbetsgivarna och staten. I ett kraftlöst försök att få slut på
strejken, vilken stundtals utmärktes av blodiga och ibland dödliga konfrontationer mellan medlemmar
i konkurrerande fackföreningar, arresterade regeringen en del anarkosyndikalistiska ledare och stängde
deras huvudkvarter. Dessutom bidrog de falangistiska banditernas försök att krossa strejken till
tumultet. Det gjorde även byggherrarnas orubblighet, vars ”rebelliskhet”, för att citera ett uttalande av
deras nationella förbund efter inbördeskrigets utbrott, ”bidrog lika mycket till att skapa en gynnsam
atmosfär för korståget för återerövringen av det odödliga Spanien… Det var vi som gav ordern den 10
juni om att stänga ner alla arbetsplatser och kontor med avsikt att initiera detta episka företag”. 20
Byggherrarna accepterade regeringens erbjudande den 3 juli, men CNT fortsatte strejken trots UGT:s
ansträngningar för att få slut på den. 21
En kraftfull psykologisk faktor som bidrog till den pågående turbulensen var minnet av den
repression som följde på vänsterupproret i Asturien i oktober 1934. Upproret hade utlösts av
president Niceto Alcalá-Zamoras beslut att tillåta tre medlemmar i det katolska CEDA, som
leddes av José Maria Gil Robles, att ingå i det kabinett som bildades den 4 oktober av
Alejandro Lerroux, ledaren för Radikal-partiet. Efter center-högerns seger i valet i november
1933 hade Radikal-partiet regerat med parlamentariskt stöd av CEDA, men utan att detta
ingick i kabinettet. Socialisterna, som var den starkaste oppositionskraften, betraktade CEDA,
vars öppna mål var etableringen av en auktoritär katolsk stat, som det största ”fascistiska”
hotet och beslöt att om CEDA tilläts ingå i regeringen skulle man ta upp striden.
Eftersom han misstrodde Gil Robles och fruktade att socialisterna kunde revoltera, hade president
Alcalá-Zamora undvikit att ta in CEDA i den första regeringen, vilken bildades av
Lerroux efter valet i november. Men då CEDA var den största gruppen i parlamentet, och den
största politiska organisationen, kunde dess demokratiska rätt till representation inte förnekas
för evigt. Även om Gil Robles aldrig formellt hade accepterat republiken, på grund av dess
angrepp på kyrkan, hade han trots det deklarerat sin intention att respektera den demokratiska
metoden för makttillträde och fördömt fascismen som kätteri. Ändå väckte hans inkonsekventa
och vacklande uttalande socialisternas fruktan. 22
actuantes en 18 de julio de 1936, 54-55; Robinson, 269. Den liberale historikern Gabriel Jackson säger: ”Anarkistiska
gangsters tvingade ibland arbetsgivare att ta in män som aldrig hade varit deras anställda” (The Spanish Republic
and the Civil War, 1931-1939, 213).
19
Rio Tinto Company Limited: Report of the Transactions at the Sixty-Third Ordinary General Meeting, 7.
20
ABC (Seville), 20 jan. 1937.
21
För redogörelser om strejkerna, förutom ur den lokala pressen, och för konflikten mellan de socialistiska och
de anarkosyndikalistiska facken, se Arrarás, Historia, IV, 327-29; Pierre Broué och Emile Témime, La révolution et
la guerre d’Espagne, 79-80; Juan Gómez Casas, Historia del anarcosindicalismo español, 200-202; Santos Juliá,
La izquierda del PSOE, 1935-1936, 256-64; och även Eduardo de Guzmán i Triunfo, 19 juli 1976.
22
För information kring denna period står jag i skuld till följande källor: Arrarás, Historia, IV, 441-67; Raymond Carr,
Spain, 1808-1939, 626-36; José María Gil Robles, No fué posible la paz, 134-41; Jackson, 121-68; Alejandro
Lerroux, La pequeña historia, 260-65; Madariaga, Spain, 421-43; Ramos Oliveira, 487-547; Robinson, 134-92;
Hugh Thomas, The Spanish Civil War (1965 uppl.), 112-24.