Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

152
män ”som han hade att göra med” – inklusive Stasjevskij 10 ; och Santiago Garcés Arroyo, en
gång Prieto-anhängare, som Negrín satte att leda SIM (Servicio de Investigación Militar) efter
att han bildat sin andra regering i april 1938. Medan han förbindligt försäkrar att Negrín
”ignorerade” kommunistpartiet, erkänner Garcés att ”han kom mycket väl överens med
ryssarna, speciellt med Artur Stasjevskij, …. med vilken han åt lunch varje dag.” 11
Det är också värt att notera att Miguel Serra Pàmies, en medlem i PSUC:s centralkommitté,
när han intervjuades av mig efter kriget påstod att i februari 1937, tre månader innan Largo
Caballero störtades, hade Komintern-agenten i Katalonien ”Pedro”, som just hade återvänt
från Moskva, berättat för honom och andra partiledare att Negrín var förordad som Largos
efterträdare. 12 Även en så hängiven Negrín-beundrare som professor Juan Marichal vid
Harvard University – som hävdar att ”få män i den europeiska historien under det senaste ett
och ett halvt seklet har uppvisat en sådan kombination av intelligens och karaktär, av moralisk
integritet och intellektuell kapacitet” 13 – erkänner att han var ”Sovjetunionens och Spanska
kommunistpartiets kandidat.” 14
10
Ansó, 188.
11
Indice, 15 juni 1974.
12
Intervju i Mexico, 1944. Vi erinrar oss att Togliatti i mars 1937, enligt Jesús Hernández, också hade
förespråkat Largo Caballeros efterträdare.
13
Triunfo, 22 juni 1974. Denna överdrivna beskrivning av Negrín av Juan Maichal, och hans fortsatta
ansträngningar, att tillsammans med andra välkända historiker, som Manuel Tuñon de Lara, Angel Viñas, José
Aróstegui och Herbert R. Southworth, putsa upp Negríns anseende, kan kanske betraktas nästan som ett “korståg”
för att ”reubicar”, eller “återupprätta” Negrín historiskt genom att tvätta av honom varje stänk av prokommunism.
I ett brev till mig, daterat den 4 november 1982, försäkrar Viñas att ingen, enligt hans mening, var
intresserad av att ”återupprätta [reubicar] Negrín historiskt,” ändå beskrev han i Tiempo de Historia i maj 1979
Negrín som ”republikens store statsman”, och tillade att ”han lämnade inga memoarer efter sig (eller så har de
åtminstone inte publicerats) och därför blir arbetet att historiskt återupprätta honom från en urskog av
motsägande data och åsikter dubbelt spännande.”
I en recension av den franska omarbetningen av min bok, El gran engaño, påstod Herbert R. Southworth, en
orubblig beundrare av Negrín (Times Literary Supplement, 9 juni 1978): ”Jag tror att jag vid horisonten kan se
tydliga tecken på att historieskrivningen börjar ta en ny titt på Juan Negrín… Angel Viñas bok om det spanska
guldet som fördes till Moskva rättfärdigar Negríns agerande, vilket av författare ur Bollotens skola länge setts på
med ett fördomsfullt (icke-gyllene) öga… Låt oss hoppas att Juan Marichal snart finner tid och nödvändiga
dokument för att fortsätta sitt planerade arbete om Negríns liv.” Southworth har aldrig motiverat sitt ihärdiga
stöd till Negrín. George Eisenwein skriver: ”För att förstå Southworths orubbliga lojala, och därför okritiska,
stöd till Negrín, måste man komma ihåg att han var verksam som en viktig propagandist för Negrín-regeringen.
Mellan februari 1938 och februari 1939 var han redaktör för The News of Spain (se Contemporary Authors, vol.
85-88, sid. 557), en bulletin som utgavs i New York och som, även om den inte var finansierad av eller officiellt
knuten till den spanska republikanska regeringen, utan tvekan var ett språkrör för dess politik. Flera exempel
visar detta:
1. Nyheterna från Spanien fokuserades på Negrín-administrationens insatser. Så t.ex blev öppnandet av en kyrka
presenterat som ett exempel på regeringens engagemang för religiös tolerans.
2. Andra händelser, oavsett hur kontroversiella de än var, presenterades alltid på ett för Negrín-regeringen
positivt sätt. Ett exempel på detta kan ses i bulletinens rapport om POUM-rättegången i oktober 1938. Utifrån
information som man inhämtat från reportrar som Herbert Matthews, eller andra källor som var sympatiskt
inställda till Negrín, försökte bulletinen beskriva rättegången som en modell för ‘republikansk rättvisa’. Alla
‘fakta’ i fallet redovisas ur denna vinkel och har därför kraftig udd mot POUM:s försvarare. Till exempel, även
om bulletinen inte öppet påstår att de åtalade POUM-arna var förrädare, antydde man klart att de anklagade var
skyldiga till förräderi och spionage. Således återgavs utan förbehåll rykten som spreds av kommunisterna, vilka
var ansvariga för att rättegången kom till stånd, t. ex. att Andrés Nin och José Rovira, den politiske sekreteraren i
partiet respektive den tidigare kommendören för 29:e divisionen, hade flytt till ‘rebellterritoriet’ (2 november
1938).
3. De republikanska personer som fick mest uppmärksamhet (i form av biografiska skisser och liknande) var prokommunister
knutna till Negrín, sådana som Vicente Rojo, Alvarez del Vayo och José Bergamín, den katolske
författaren som personligen var inblandad i en goodwill-kampanj utomlands på Negrín-regeringens vägnar och
som i förordet till boken Espionaje en España, vida spridd av kommunisterna och skriven av en okänd författare,
’Max Rieger’, hade beskrivit POUM som en spionorganisation och ingående i en internationell fascistisk
organisation i Spanien. Utländska personligheter som var Negrín-vänliga och ofta förekom i bulletinens
kolumner var Herbert Matthews, Louis Fischer, Gustav Regler och Frank Jellinek. Det är intressant att notera att