Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

23
den jordägande aristokratin och de jordlösa bönderna, som man vanligtvis har antagit. Som
Edward Malefakis observerar: ”Det som är ovanligt i det spanska fallet är att bönderna,
istället för att ge den ena eller den andra sidan merparten av sitt stöd, förblev så splittrade att
det är omöjligt att avgöra vilken sida en majoritet av dem favoriserade i konflikten… [Andra]
inbördeskrig… kan i stor grad tolkas som bönders kamp mot andra sociala grupper. Även om
denna typ av kamp inte saknades, var inbördeskriget i Spanien till mycket stor del en brödrastrid
där bonde stod mot bonde.” 36
Det måste påpekas att förespråkarna för det militära upproret inte väntade på att den psykiska
temperaturen skulle nå sin höjdpunkt innan de planerade sin statskupp. Enligt vittnesmål från
en högerinriktad historiker, förbereddes direktiven för kuppen i slutet av februari 1936, strax
efter valet, ”ifall omständigheterna skulle göra den nödvändig, vilket man lätt kunde föreställa
sig vid den tiden”. 37 Samma historiker avslöjar att idén om en kupp hade funnits bland monarkister
och arméledare ända sedan general José Sanjurjos misslyckade revolt mot republiken i
augusti 1932. 38 I ett tal den 22 november 1937 deklarerade Antonio Goicoechea, ledaren för
Alfonso-monarkisternas parti Renovación Española, att han och vissa högerledare i mars 1934
hade planerat en statskupp uppbackad av ett arméuppror. Han och andra monarkister hade
besökt Italien för att försäkra sig om stöd från den italienska regeringen ifall ett inbördeskrig
skulle bryta ut i Spanien. 39 En ögonvittnesskildring av mötet med Mussolini, där både
Alfonso-anhängare och carlist-monarkister hade deltagit, och en redovisning av de
resulterande politiska och militära överenskommelserna, ges av Antonio de Lizarza Iribarren,
kommendören för den carlistiska milisen. 40 Originalen finns bland de italienska dokument
som togs om hand under Andra världskriget och finns nu i de nationella arkiven i Washington
DC. Enligt denna version hade man kommit överens om att inga dokument eller kopior av
överenskommelserna skulle föras tillbaka till Spanien, men Goicoechea bröt sitt löfte till
Mussolini och tog med sig sitt eget exemplar till Madrid. Där upptäcktes det under inbördeskriget,
till stor vånda för Lizarza, den ende av konspiratörerna som inte hade lyckats fly ut ur
den republikanska zonen. Enligt Lizarza fick överenskommelsen i Rom ingen betydelse
eftersom resningen i juli 1936 sköttes av officerare som inte var inblandade i förhandlingarna
med Mussolini. 41 Överenskommelsens betydelse har av Ricardo de la Cierva, en av Spaniens
ledande historiker för inbördeskriget, beskrivits som ”oerhört överdriven”. 42 Men det är
troligen sant, som Lizarza hävdar, att överenskommelsen var till hjälp för att i Rom skapa ”ett
klimat som var gynnsamt för upproret och därför gjorde det lättare för Italien att bestämma
sig för att stödja den [spanska] armén den 27 juli 1936”. 43
Dessutom hade general Sanjurjo, ledaren för den misslyckade revolten i augusti 1932, enligt
hans biograf, krävt att en coup détat skulle genomföras precis före valet i februari 1936. 44 Det
36
”Peasants, Politics, and Civil War in Spain, 1931-1939,” i Robert J. Bezucha, red., Modern European Social History,
192-227.
37
Felipe Bertrán Güell, Preparación y desarrollo del alzamiento nacional, 116; se också Cierva, Historia de la
guerra civil española, 763-64. Den officiella historiken över upproret, Joaquín Arrarás, red., Historia de la
cruzada española, II, 467, avslöjar att ett möte med generaler hölls tidigt i mars ”för att förbereda en defensiv
aktion om det skulle uppstå en situation av mycket allvarlig fara för landet vilket befarades av händelsernas
utveckling.” Se också Arrarás, Historia, IV, 94-95; Manuel Goded (son till general Goded, ledare för revolten i
Barcelona), Un ”faccioso” cien por cien, 26.
38
Bertrán Güell, Preparación, 99-100.
39
Rapporterad i Manchester Guardian, 4 dec. 1937. Se också reproduktion av dokument med Goicoecheas handskrift, där
hans intervju med Mussolini den 31 mars 1934 återges, i How Mussolini Provoked the Spanish Civil War, 6-9.
40
Memorias de la conspiración, 1931-1936, 34-41. En dokumenterad redogörelse för mötet med den italienska
regeringen kan ses i John F. Coverdales utmärkta arbete Italian Intervention in the Spanish Civil War, 50-54.
41
Lizarza, 40.
42
Essä i Palacio Atard, Aproximación, 73.
43
Lizarza, 40-41.
44
Julio Romano, Sanjurjo, 188. För andra konspirationer före och efter valet, se Cierva, Historia de la guerra civil
española, 763-64. På grund av hans prestige och ålder var Sanjurjo designerad som ledare för militärupproret i
juli 1936, men omkom i en flygkrasch vid krigsutbrottet när han flög från Spanien till Portugal, där han vistats i