Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

102
FÖRBRUKAR DERAS MESTA ENERGI ÄR DERAS KAMPANJ MOT CNT OCH FAI… OM
DE I SPANIEN TÄNKER UPPREPA VAD DE GJORT I ANDRA LÄNDER, KOMMER DE
ATT MÖTA OSS PÅ KRIGSFOT.
Under tiden intensifierade PSUC sin kampanj för att integrera den katalanska milisen vid
Aragon-fronten i Folkarmén och för att skapa en enhetlig kår för inre säkerheten under
kontroll av den katalanska regeringen, men utan framgång. Det är sant att vissa strukturella
förändringar, pådrivna av de militära uppgörelserna med Valencia, faktiskt ägde rum: de tre
anarkosyndikalistiska enheterna, Jubert, Durruti och Ascaso blev tjugofemte, tjugosjätte
respektive tjugoåttonde divisionerna; PSUC:s Barrio-Trueba-kolonn den tjugosjunde; POUMkolonnen
den tjugonionde och Esquerras Maciá-Companys-kolonn den trettionde, men alla
förblev under kontroll av respektive organisation. Vad gäller dekreten om allmänna ordningen,
skickades de i realiteten till papperskorgen. 64
Den 24 april, mitt under den stegrande spänningen, kom ett mordförsök mot den kommunistiske
polischefen Rodríguez Salas. 65 Och nästa dag kom mordet på Roldán Cortada, en ledare
och sekreterare till PSUC-ministern Rafael Vidiella. En rysning av skräck gick genom
regionen. Mordet, som Rodríguez Salas tillskrev de ”okontrollerbara” 66 – en term som
vanligtvis användes för att karakterisera anhängare till CNT, FAI och FIJL som motsatte sig
regeringssamarbetet och försökte få den frihetliga rörelsen att återgå till dess antistatliga
principer – förde nytt hat till den sjudande konflikten. ”SLUT MED STRAFFRIHETEN!”
utropade La Humanitat, Esquerra-organet. ”Den allmän ordning måste upprättas snabbt och
under kommando av en enda person, som snabbt och utan att tveka måste sätta stopp för
[dessa] kriminella dåd som uppträder alltför ofta. Vi kan inte längre tillåta de grupper med
individer som har betecknats som okontrollerbara, att med våld pressa deras vilja och deras
egen lag på majoriteten av invånarna.” 67 ”Är det inte en skam”, frågade Diari de Barcelona,
språkrör för det separatistiska Estat Catalá, ett litet men militant nationalistiskt medelklassparti,
”att det fortfarande finns okontrollerbara och provokatörer?... Och dekreten om
allmänna ordningen, som för en tid sedan antogs av Generalidad, har de inte verkställts? Vad
är det för nytta med auktoriteter?” 68
Och ett manifest som PSUC och UGT utfärdade gemensamt krävde: ”Ett slut på mördandet
av militanta arbetare! Ett slut på provokationerna mot antifascister och mot den proletära
enheten! Krig mot provokatörer i den nationella och internationella fascismens sold! Folket
kräver rättvisa och är berett att skipa den till varje pris.” 69
Den 27 april, dagen för Cortadas begravning, organiserade PSUC en väldig procession. ”[Det]
var inte bara en begravning, det var en folkomröstning”, sade partiorganet Treball. ”Tusen
och åter tusen arbetare, antifascister, marscherade genom Barcelonas gator… broderligt
64 För omorganiseringen av milisenheterna, se Salas Larrazábal, Historia, I, s 1043, och Sanz, Los que fuimos a
Madrid, s 126-27. Hur starka var enheterna vid Aragon-fronten i verkligheten? Propagandans uppskattning var
så hög som 150 000, men denna siffra var starkt överdriven. Michael Alpert påstår, i sin lärda monografi El
ejército republicano en la guerra civil, s 45-47, att ”det verkar inte troligt att det totala antalet män vid fronten
översteg 25000 vid ett och samma tillfälle.” Detta stöds av Helmut Ruediger i hans rapport till det anarkosyndikalistiska
AIT den 8 maj 1937, där han hävdar att i mitten av april var antalet CNT-milismän 16000 och
9000 som tillhörde andra organisationer, och av Moulin (Hans Freund), en av de ledande trotskisterna i
Barcelona, som ger en siffra på 23000, sammansatt enligt följande: CNT-FAI 13000, UGT-PSUC 5000 och
POUM 5000 (Fight, 10 okt. 1936). Han tar inte med Esquerras milis.
65 El Día Gráfico, 25 apr. 1937; Treball, 25 apr. 1937.
66 Treball, 27 apr. 1937. Å andra sidan hävdar Ramón Liarte, generalsekreterare för Frihetlig ungdom i Katalonien
1937-38, men utan styrkande bevisning: ”Kommunisterna hade själva dödat Roldán Cortada, men gav de
’okontrollerbara i FAI’ skulden”. Det var nödvändigt, menar han, att finna ett ”’moraliskt’ rättfärdigande” för att
få fyr på ”den antifascistiska krutdurken” – en anspelning på maj-striderna i Barcelona (Entre la revolución y la
guerra, s 239).
67 27 apr. 1937.
68 27 apr. 1937.
69 Treball, 27 apr. 1937.