Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

140
kommer att göra, att om inte denna regering upprättar ordning i eftertruppen, då måste en annan
folkfrontsregering göra det. 2
Svaret från Largo Caballeros språkrör Adelante blev otvetydigt. De åtgärder för repression
som den spanska sektionen av Komintern förespråkade, sade man, representerade ett hot mot
arbetarklassens enhet. ”Dessa åtgärder skulle skapa en fruktansvärd besvikelse bland de
[ledare] inom CNT som ihärdigt arbetar för att få de arbetare som är påverkade av anarkistisk
propaganda att delta i regeringens arbete. En repressionsaktion från folkfrontsregeringen,
vilket en Gil Robles eller en Lerroux skulle uppskatta, skulle sabotera… enigheten inom
arbetarklassen. Kanske skulle det sluta med att de som lämnat sina tidigare apolitiska metoder
återgick till gamla vanor. Om en sådan olycka skulle ske, skulle vi säkert förlora både kriget
och revolutionen, eftersom varken kriget eller revolutionen kan vinnas med halva arbetarklassen
emot oss.” 3
Bakom scenen hade PCE – som nyligen upprättat nära relationer med socialistpartiets ledning
– träffat socialisternas exekutiv för att skissera ”en gemensam aktionsinriktning”. ”De två
partierna”, bekräftar den officiella kommunistiska historiken, ”var överens om det allvarliga i
den politiska situationen och om nödvändigheten av att finna en lösning på den sjudande
krisen.” 4 Att republikanerna var invigda i dessa samtal råder det ingen tvekan om. President
Azaña, som med Prietos hjälp hade evakuerats från Barcelona med flyg den 7 maj 5 , påstår att
den förre premiärministern och vänsterrepublikanen José Giral samma dag besökte honom i
Valencia på de republikanska partiernas vägnar: ”Han sade mig att republikanerna såväl som
socialisterna och kommunisterna hade beslutat att ta upp striden mot Largo Caballero vid
nästa ministermöte… Giral tillade att republikanerna, socialisterna och kommunisterna hade
formerat ett block som skulle underlätta en lösning… Även om [han] inte gav någon ytterligare
förklaring, förstod jag att samtalen mellan de tre partierna var långt framskridna.
Kommunisterna, sade han mig, skulle ta initiativet vid nästa ministermöte genom att kräva en
förändring av politiken och skulle, om de inte lyckades, avgå ur regeringen. Socialisterna och
republikanerna skulle stödja deras krav.” 6
Tidigare på dagen hade Largo Caballero besökt presidenten. Även om Azaña fortfarande var
upprörd över premiärministerns ”kyliga ointresse” för hans uppdrag i Barcelona, 7 beslöt han
att inte dra upp ämnet. ”[Caballero] anlände leende och förbindlig med en portfölj med
dekret”, berättar han. ”Han sade inte ett ord om Barcelona… Han inledde konversationen som
om vi hade setts dagligen eller som om jag just återvänt från en nöjesresa… Jag hade noga
tänkt igenom vad jag skulle göra under detta första samtal. Min naturliga impuls var att be
honom förklara sitt uppförande. Men efter att ha tänkt efter avstod jag från att göra så och
[beslöt] att om han inte nämnde det, skulle inte heller jag säga något. Jag var säker på att om
jag tog upp frågan skulle allt bli så tilltrasslat att han inte skulle kunna avgå som premiärminister.
Och jag var besluten… att inte frånta honom hans uppdrag genom ett ensidigt beslut,
i synnerhet eftersom det skulle kunna betraktas som ett försök att tillfredsställa min
berättigade vrede. Jag förblev tyst.” 8
När så de republikanska, socialistiska och kommunistiska ledarna besökte honom den 7 och 8
maj, för att meddela deras samfällda opposition mot regeringen, var Azaña – vars konstitutionella
position, som Raymond Carr korrekt påpekar, ”för första gången sedan juli 1936 gav
honom en smak av makt och tillfälle till hämnd” 9 – noga med att inte öppet välja sida i
2
Återgivet i Díaz, Tres años de lucha, 431-33. Se också Frente Rojo, 10, 11, 13 maj 1937; Treball, 15 maj 1937.
3
11 maj 1937.
4
Guerra y revolución en España, 1936-1939, III, 79.
5
Azaña, Obras completas, IV, 587-88.
6 Ibid., 591-92.
7 Ibid., 585.
8 Ibid., 588-89.
9 The Spanish Tragedy, 175.