Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

58
gjort före dem, till rebellernas områden. Även om antalet reguljära arméofficerare som under
kriget tjänstgjorde i den folkarmé som vänstern upprättade har angivits till 2000 av Enrique
Lister, en av arméns kommunistiska ledare 7 , påstår Julio Alvarez del Vayo, dess generalkommissarie,
att ”knappt femhundra officerare stannade kvar i republikens tjänst”, och att
”praktiskt taget inget användbart fanns kvar av den gamla armén.” 8 Då officerskåren i allmänhet
var misstrodd, om inte avskydd, av vänstern och officerare ofta omplacerades,
fängslades, eller avrättades om deras lojalitet ifrågasattes, bör det lägre antalet ligga närmare
sanningen. Detta har faktiskt också bekräftats av en högst trovärdig republikansk arméofficer,
löjtnant Jesús Pérez Salas. 9 Det är värt att notera att, tvärtemot vad man allmänt tror, långt
färre generaler i aktiv tjänst stödde upproret än som stannade kvar hos regeringen. Ricardo de
la Cierva, historiker och supporter till det militära upproret, hävdade att av de arton divisionsgeneralerna
eller deras motsvarighet i Spanien den 17 juli, endast fyra anslöt sig till upproret:
Cabanellas, Queipo de Llano, Franco och Manuel Goded. 10 Enligt Vicente Palacio Atard,
också supporter till upproret, deltog av de femtiosex brigadgeneralerna i aktiv tjänst ”fjorton i
upproret och inte mindre än tjugonio stannade kvar på regeringssidan”. 11 Madariaga,
historiker och oberoende republikan, har tveklöst rätt när han försäkrar: ”Av de officerare som
ställde sig på regeringens sida, gjorde bara en minoritet så av personlig övertygelse.
Majoriteten skulle ha följt sina kamrater om de varit i en position för att kunna; de försökte
ofta och tidvis lyckades de att korsa linjen”. 12
Civilgardet, den polisstyrka som inrättades under monarkin och behölls av republiken som ett
skyddsvärn för staten, föll också sönder. 13 Även om man uppskattat att 20 129 officerare och
män av de totalt 34 320 befann sig i vänsterlägret den 20 juli 14 , är det svårt att avgöra hur
många som i realiteten fanns kvar under regeringens kontroll, eftersom många kastade av sig
uniformen och anslöt sig till arbetarmilisen och tusentals andra deserterade till upprorsmakarna.
15 Det är sant att det i november 1936, enligt en kommunistisk källa, fanns 15000
officerare och män i vänsterlägret 16 , men detta var efter omorganiseringen av Nationella
republikanska gardet och efterföljande rekrytering av tusentals nya män. 17
uppdelningen inom armén (essä i Raymond Carr, The Republic and the Civil War in Spain, 188), var de av nödvändighet
till stor del bestämda av den territoriella uppdelningen, vilket Cierva inte fullt ut beaktar i sitt största
arbete, Historia de la guerra civil española, 760-61.
7
Nuestra guerra, 275. Palacio Atard, en höger-historiker, anger antalet så högt som 3500. Palacio Atard, Cuadernos
bibliográficos de la guerra de España, 1936-1939: Memorias y reportajes de testigos, 142.
8
Freedom's Battle, 122.
9
Guerra en España, 1936-1939, 259. Se också general Segismundo Casado, National Review, juli 1939.
10
Essä i Carr, The Republic and the Civil War in Spain, 190.
11
Essä i Palacio Atard, Aproximación, 41-42.
12
Salvador de Madariaga, Spain, 487.
13
En redogörelse för inställningarna inom Civilgardet i de olika provinserna finns i Arrarás, Historia de la cruzada
española. Se också José Manuel Liébana och G. Orizana, El movimiento nacional.
14
Enligt en noggrann studie av Cierva, Historia de la guerra civil español, 760. Å andra sidan hävdar den spanske
historikern Ramón Salas Larrazábal att 51 procent av kåren stannade kvar i det republikanska lägret efter inbördeskrigets
utbrott. På basis av Ciervas totala antal av 34 320 officerare och män, skulle detta innebära att ungefär 17 500
stannade kvar i den republikanska zonen (Los datos exactos de la guerra civil, 60, 270-71). Enbart antalet säger
emellertid inte allt, ty det tar inte hänsyn till auktoritetens sönderfall inom kårerna och den demoralisering som satte in
som resultat av revolutionen och vänsterorganisationernas övertagande av polismakten.
15
Se till exempel kapten Reparaz’ redogörelse för sin flykt tillsammans med en stor grupp ur civilgardet från Jaén i
Capitán Reparaz y Tresgallo de Souza, Desde el cuartel general de Miaja, al santuario de la Virgen de la Cabeza;
rapport i Solidaridad Obrera, 18 feb. 1937, om fyrtio civilgardisters försök att ansluta till General Francos styrkor;
och Julián Zugazagoitia, Historia de la guerra en España, 103.
16
Enligt Mundo Obrero, 3 nov. 1936.
17 Gaceta de Madrid, 21 aug. 1936.