Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

43
möjligheten att inkludera CEDA i en regering under Prieto för att mota de revolutionära
lösningar som vissa element i socialistpartiet föreslagit”. Gil Robles svarade att eftersom
Cesares Quiroga precis hade bildat sin regering bedömde han att Prietos möjlighet till
framgång var tveksam. ”Hur kunde jag under rådande tillstånd ha vågat erbjuda CEDA:s
deltagande i en hypotetisk regering som majoriteten av våra deputerade inte var redo att
stödja..? Jag skulle helt enkelt ha lyckats förstöra den enda välorganiserade kraften inom den
spanska högern.” Han föreslog sedan Larraz att en koalitionsregering med moderata
socialister, republikaner och element från centern, stödd av CEDA:s röster i parlamentet,
skulle vara mer rimlig, ”men en regering med direkt deltagande av CEDA skulle inte vara
möjlig. Förutom att vi fullständigt skulle ha misskrediterat oss bland våra röstande, föreföll
det inte logiskt att anta att folkfrontens massor skulle gå med på vårt regeringssamarbete, med
hänsyn till det faktum att CEDA:s inträde i regeringen [1934] hade provocerat fram… den
revolutionära rörelsen i oktober.” 67
Ur dessa förhandlingar bakom scenen kom inget som kunde avvärja den annalkande katastrofen,
inte bara för att socialisterna slets sönder av oenigheter, utan också för att CEDA,
som undergrävts av flykten till våldsinriktade partier till höger, hotades av upplösning. Så det
föll på den stackars Casares Quiroga att, som premiär- och krigsminister, presidera under de
kommande veckorna över Spaniens brådstörtande fall mot inbördeskrig.
Den 19 maj presenterade han sitt nya kabinett för Cortes. I överensstämmelse med Azañas
politik ansträngde han sig för att inta en vågmästarroll mellan högern och vänstern. För att
behaga vänstern, meddelade han att han skulle skynda på genomförandet av folkfrontens
program, att han skulle försvara republiken mot dess fiender, och att eftergivenhet inte längre
skulle visas mot republikens fiender. ”Jag säger er att varhelst fienden visar sig, öppet eller
dolt, ska vi krossa honom.” För att tillmötesgå högern sade han å andra sidan att han inte
skulle låta sig pressas underifrån, fördömde de illegala politiska strejkerna, konfiskerandet av
egendom och våldsaktionerna. ”Regeringen kan inte arbeta med värdighet under dessa förhållanden.
Jag vädjar till er alla att hjälpa mig med ert lojala och vänskapliga samarbete.” 68
Men under sina få veckor på posten gjorde han lite för att dämpa den sociala turbulensen och
slog, som Azaña, dövörat till för varje varning som handlade om den sjudande militärrevolten.
69 Som en lungsjuk, som med kraft försöker visa upp ett hårt och energiskt yttre,
visade sig Casares impulsiv och ineffektiv. Hans hot och invektiv mot högern – knappt
uppvägda av lika häftiga utfall mot vänstern – förargade hans opponenter men var föga mer
än skrävel. ”Det politiska klimatet krävde en man med större energi”, skriver Zugazagoitia,
redaktören för den moderata El Socialista. ”Personer med gott omdöme som hade arbetat med
honom när han var inrikesminister [1931-34] rådde mig att misstro hans energiska framtoning.
De ansåg att hans energi, precis som Don Manuel Azañas, var tomma ord och så fort
den parlamentariska debatten var över blev den utan konsekvens.” 70
Vid mitten av juni var Casares Quirogas regering utan styrsel, och det var uppenbart att hans
försök att upprätthålla den osäkra sociala jämvikten höll på att misslyckas. Regeringens
auktoritet hade nu sjunkit så lågt att Miguel Maura, den liberale katolske ledaren, i El Sol
uppmanade till en nationell republikansk flerparti-diktatur. 71 ”[Den] diktatur som Spanien nu
behöver”, skrev han den 23 juni, ”är en nationell diktatur med en bred social bas som sträcker
sig från den ickerevolutionära socialistiska arbetarklassen till den konservativa medelklassen,
67 No fue posible la paz, 617-19. Se också Arrarás, Historia, IV, 274-76; Robinson, 263-64, 391, not 137.
68 Diario de las Sesiones de Cortes, 19 maj 1936, 1690-94.
69 Se till exempel General Núñez de Prado, som citarat av Diego Martínez Barrio i Hoy, 13 april 1940; Major
Aberri, ibid., 29 juli 1939; Dolores Ibárruri (La Pasionaria), El único camino, 238, 252, 268; Largo Caballero,
Mis recuerdos, 162-63, och Escritos de la república, 304-5; Prieto, Convulsiones, III, 143-44, och Palabras al
viento, 279-81; Zugazagoitia, 41.
70 Zugazagoitia, 23.
71 El Sol publicerade sex artiklar av Maura mellan den 18 och 27 juni.