Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

92
framtiden ska etableras ett politiskt och socialt system som är detsamma som eller liknar det
som existerade före den 19 juli. Detta avslöjar bara deras blindhet och brist på lojalitet, eftersom
detta inte är möjligt. Det skulle inte heller vara rätt eller befogat. Jag har sagt, och jag
säger det igen, att tiden är inne för att lägga den politiska makten i arbetarklassens händer. Det
är därför arbetarna borde vara de som är mest intresserade av att hålla vakt över renheten,
ärligheten, effektiviteten och visheten i regeringens arbete.” 4 Dessa ord verkade blidka de
frihetliga ledarna, som hade en fast tilltro till Companys engagemang för revolutionen.
Solidaridad Obrera skrev: ”Luis Companys är för närvarande överens med de proletära
organisationerna… speciellt med CNT, och presenterar en politisk vision som är mer
lättillgänglig, mer ärlig, och mer lojal än den från några av hans likasinnade.” 5
Men varken raffinerade statskonster eller en slug hantering av CNT och FAI av president
Companys eller premiärminister José Tarradellas, den huvudsaklige arkitekten av samarbetspolitiken,
kunde lugna de mer otåliga inom medelklassen som stod inför gradvis eller omedelbar
ekonomisk ruin. De önskade att anarkisternas makt skulle få ett snabbt slut och såg i
PSUC:s dynamiska ledarskap och aggressiva politik sitt enda hopp för att rädda sina tillgångar
från revolutionens förödelse. Det är inte underligt att de flockades kring partiet i allt
större antal. Tarradellas trodde å andra sidan tveklöst, som en beundrare beskrev det, att
”Esquerras tid kommer när anarkosyndikalismen, genom politisk omogenhet, kollapsat av
egen kraft”, och att det var långt smartare, åtminstone för närvarande, att driva en politik med
uppgörelser med dess ledare än att tvinga in dem i oförsonliga positioner. 6
Av detta skäl försvarade Tarradellas ofta CNT och FAI mot kommunisternas attacker, men
krävde samtidigt centralisering av all administrativ auktoritet till Generalidad-regeringen och
att regeringens dekret genomdrevs. Som till exempel då en väpnad sammanstötning hotade att
bryta ut i staden Granollers, ansträngde han sig för att hindra att regeringsstyrkor skickades
dit. 7 Vid ett annat tillfälle ställde han sig på CNT:s sida när PSUC kritiserade den anarkistdominerade
kommissionen för krigsindustrierna, över vilken han presiderade 8 , och vid ytterligare
ett annat försvarade han kraftfullt CNT-försvarsministern Francisco Isgleas och hans
sekreterare Juan Manuel Molina när kommunisterna anklagade dem för senfärdighet med att
implementera regeringens dekret. 9 För sitt frekventa försvar av de frihetliga mottog Tarradellas
deras glödande hyllningar. 10 Inte överraskande kom han snart på kant med de mer råbarkade
ledarna i sitt eget parti, sådana som Artemio Aiguadé, ministern för inre säkerheten,
vilken föredrog PSUC:s orädda fräckhet och rakt-på-taktik. ”Jag visste”, försäkrade Tarradellas
några år senare, ”att framträdande personer i Esquerra till viss grad samarbetade med
kommunisterna för att få slut på problemen med CNT, att det fanns personer som menade att
frågan utan problem skulle kunna lösas på en eftermiddag. Jag var inte av den åsikten. Det var
inte lojalt, inte på något sätt.” 11
Hans försiktiga politik, som inledningsvis backades upp av Companys och en del av de andra
ledarna i Esquerra och Accíó Republicana, ett litet katalanskt medelklassparti, irriterade
PSUC, men inte förrän efter kriget kritiserade partiet premiärministern öppet. ”De borgerliga
ledarna”, löd ett PSUC-dokument som speciellt refererade till Tarradellas, ”samarbetade
direkt och indirekt med anarkismens kontrarevolutionära politik i hemlig förhoppning om att
4
La Humanitat, 29 dec. 1936.
5
30 dec. 1936. Se också Solidaridad Obrera, 29 dec. 1936.
6
För denna information tackar jag Felipe Ubach, en assistent i premiärministerns kontor, intervjuad av mig i
Mexiko 1945. Jfr. Tarradellas brev till mig, daterat den 24 mars 1971, s 3, 6, Hoover Institution.
7
Boletín de Información, CNT-FAI, 26 mars 1937.
8
Solidaridad Obrera, 6 feb. 1937. För Tarradellas stöd till CNT, se Miguel Caminal, Joan Comorera, II, s 96-
97.
9
Treball, 18 mars 1937.
10
Tiempos Nuevos, feb. 1937.
11
Baltasar Porcel, Conversaciones con el honorable Tarradellas, s 55.