Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

80
40. POUM och trotskisterna
Den politiska scenen i Katalonien komplicerades genom närvaron av POUM, Partido Obrero
de Unificación Marxista, som bildats i september 1935 genom sammanslagning av Andrés
Nins Izquierda Comunista (IC, Kommunistiska vänstern) med Joaquín Mauríns Bloque
Obrero y Campesino (Arbetar- och bondeblocket). 1 Enligt Nin steg POUM:s medlemsantal
från 6000 i juli 1936 till 30000 i december. 2 Även om detta enligt anarkosyndikalistiska mått
var litet, och man utanför Katalonien bara hade skelettet till en organisation, var det inte desto
mindre en kraft att räkna med i regionen.
Eftersom partiet var energisk förespråkare av en socialistisk revolution och proletariatets diktatur,
och obeveklig kritiker av folkfronten och Stalins rättegångar och terror, blev POUM
stämplat som ”trotskistiskt”. Även om några av dess ledare, inklusive Andrés Nin och Juan
Andrade, en gång hade varit lärjungar till Leo Trotskij och efter inbördeskrigets utbrott erbjudit
honom politisk asyl i Katalonien 3 , var POUM inget trotskistiskt parti, och man försökte
frenetiskt bevisa det i många artiklar och tal. 4 I linje med den taktik som Stalin använt vid
Moskvarättegångarna, att bunta ihop alla opponenter under samma etikett, stämplade
1 För information om Maurín och Nin, se Víctor Alba och Stephen Schwartz, Spanish Marxism vs. Soviet
Communism: A History of the POUM. Detta arbete innehåller mycket material om partiets ursprung i den
katalanska arbetarrörelsen. Dessutom kommer inom kort den tyske historikern Reiner Tosstorff i Västtyskland
att publicera sin avhandling Die POUM während des Spanischen Bürgerkriegs, 1936-1939. En kopia finns i
Hoover Institution, Bolloten Collection. Tosstorffs arbete, en universitetsavhandling, är en mycket noggrann och
ytterst detaljerad redogörelse för POUM under inbördeskriget. Dessa två böcker måste betraktas som grundläggande
för POUMs historia och bör konsulteras av senare forskare som intresserar sig för sådant som är relaterat
till POUM och den trotskistiska rörelsen i Spanien och som inte behandlas i denna bok. Se också Alba, Dos
revolucionarios: Joaquín Maurín, Andreu Nin; Francesc Bonamusa, Andreu Nin y el movimiento comunista en
España, 1930-1937; George Esenwein i Robert A. Gorman, Biographical Dictionary of Marxism, artiklar om
Maurín och Nin; Antoni Monreal, El pensamiento politico de Joaquín Maurín; Andrés Nin, Els moviments
d'emancipació nacional, Los problemas de La revolución española, och La revolución española, 1930-1937;
Pelai Pagés, Andreu Nin: Su evolución política, 1911-1937 och El movimiento trotskista en España, 1930-1935.
2 Rapport till POUM:s centralkommitté i Nin, La revolución española, s 232.
3 ”Vid den tiden var Norge satt under tryck från Sovjet för att utvisa Trotskij” skriver George Esenwein, ”och det
kan mycket väl vara så att hans tidigare relationer med Nin och Andrade hade något att göra med POUM:s beslut
att söka asyl för honom. Som Victor Serge skrev i sina memoarer: Nin och Andrade och andra framträdande
POUM-ister ’var djupt oense med Trotskij i många frågor, men hyste ändå en broderlig beundran för honom’.
(En revolutionärs minnen, s 198 [versionen på marxistarkivet]). Å andra sidan har Julián Gorkin, medlem i
POUM:s exekutiv vid den tiden, skrivit att POUM:s inbjudan till Trotskij inte var något mer än en solidaritetsgest,
eftersom Trotskij, pga Sovjetunionens diplomatiska påtryckningar, hade allt svårare att finna en säker
tillflyktsort i Europa (Gorkins brev till Burnett Bolloten, 24 maj 1981, Hoover Institution). Hur som helst blev
POUM:s planer aldrig uppfyllda. Tidigt i augusti 1936 skrev Trotskij själv till Jean Rous, den representant för
Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat som förhandlade med POUM på Trotskijs vägnar, att han skulle bli
’mycket glad’ om han fick visum för att resa till Barcelona (brev publicerat i La Batalla [Paris], jan-feb. 1971).
Rous fick aldrig detta meddelande eftersom det snappades upp av OVRA (italienska hemliga polisen), som då
opererade i Barcelona. (Brevet upptäcktes först flera år senare av den italienske historikern Paolo Spriano som
forskade i den italienska hemliga polisens arkiv, ibid.). Men även om Trotskijs meddelande hade nått fram, är det
högst otroligt att han skulle ha tillåtits stanna i Katalonien. För även om POUM:s exekutiv publicerade sin
inbjudan till Trotskij i La Batalla (Paris) den 3 september 1936, och i sin dagstidning i Madrid, El Combatiente
Rojo, den 10 i samma månad, så avvisades förslaget av Generalitats president Luis Companys (Gorkin, brev till
Bolloten, den 9 mars och 24 maj 1981). Det råder föga tvivel om att Companys vid den tiden saknade möjlighet
att ge Trotskij ett visa, mest på grund av att anarkosyndikalisterna, vars makt i regionen var stark, inte skulle ha
accepterat hans närvaro. Anarkosyndikalisterna var inte bara oförsonliga motståndare till marxismen, utan de
hatade speciellt Trotskij för hans brutala förföljelser av anarkisterna under bolsjevikrevolutionen. Julián Gorkin
har i brev till Bolloten (den 24 maj 1981) påpekat att Companys negativa svar mycket väl kan ha sin grund i
andra överväganden. Exempelvis var PSUC inte mindre fientligt inställda till Trotskij än anarkosyndikalisterna,
och de kunde ha pressat Companys att hålla honom utanför Spanien. Dessutom var, enligt Gorkin, Companys
själv utan tvekan medveten om att Trotskijs närvaro i Spanien skulle ha stört de republikanska ansträngningarna
att få stöd från demokratierna i väst.” Jag är Esenwein tacksam för att han undersökt denna fråga på min begäran.
4 Se till exempel, La Batalla, 24 dec. 1936; ibid., 24, 27 apr. 1937 (artiklar av Gorkin). För Nins brytning med
Trotskij 1934, se Gorkin, El proceso de Moscú en Barcelona, s 38.