Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

97
vilja… Medan det katalanska Generalidad tvingades be om pengar från den centrala regeringen för
att betala tio pesetas till milismännen efter en och en halv till två månaders fördröjning, köpte
Valencia över officerarna, gynnade dem ständigt och betalade deras löner punktligt… Från och
med nu kommer alla kostnader för den katalanska armén att betalas av Valencia, inklusive de för
de militära cheferna, Folkets Krigsskola och för militära operationer. Katalonien har förlorat sin
militära självständighet. Det katalanska proletariatet har förlorat sin armé… Hur kan de som kallar
sig nationalister och till och med separatister [en referens till autonomisterna i Esquerra och
separatisterna i det lilla Estat Catalá-partiet] se det katalanska folket i ögonen? Hur kan CNT:s
ministrar se deras kamrater som strider vid Aragon-fronten i ögonen? Hur kan de alla försvara
denna skamliga kapitulation till den centrala regeringen… De katalanska vänsterrepublikanernas
och PSUC-reformisternas inställning är förståelig och logisk. Att de skulle tusenfalt mer föredra att
se armén i händerna på Valencia-regeringen än i händerna på det revolutionära katalanska proletariatet
är naturligt. Men CNT-ministrarnas kapitulation är obegriplig. Det är otroligt att de anarkistiska
kamraterna, vilka hellre skulle låta sig dödas än att tillåta att en revolver togs ifrån dem, tyst
skulle gå med på att överge armén, vilken, i den slutliga analysen, är arbetarklassens enda verkliga
vapen. Vi har överlämnat den till Valencia, till den demokratiska republikens partigängare, till
företrädarna för revolutionens strypning, armén för vår sociala frigörelse. 45
Inte alla anarkister hade ”tyst” funnit sig i Valencias krav, som POUM-artikeln hävdade. I
början av mars – liksom i fallet med Järnkolonnen som tidigare omnämnts i denna volym –
lämnade nästan ettusen män milisen i Gelsa vid Aragon-fronten i protest mot de militära
dekreten, då de befarade att dessa skulle omvandla milisen till ett instrument för staten under
sträng regeringskontroll. I Barcelona organiserade de Durrutis vänner (Los Amigos de
Durruti) – namngivet efter den berömde anarkisten Buenaventura Durruti som dödats i
november vid Madrid-fronten – för att bekämpa CNT- och FAI-ledarnas ”kontrarevolutionära”
politik. Officiellt grundades organisationen i mars 1937 med Félix Martínez och
Jaime Balius (den senare direktör och chefsredaktör för CNT-tidningen La Noche) som
sekreterare respektive vicesekreterare 46 . Enligt Balius steg medlemsantalet till mellan fyra och
fem tusen i början av maj. 47 Ingen av dess anhängare, bekräftade Balius, tillhörde Bolsjevikleninisterna,
trots att många hävdat så – till exempel Frank Jellinek, Manchester Guardians
korrespondent i Spanien, vilken liksom kommunisterna påstod att organisationen var ”penetrerad
och kontrollerad” av trotskisterna. 48 G. Munis (Manuel Fernández Grandizo), ledaren
för den lilla spanska Bolsjevik-leninist-gruppen, erkände dock ett kamratligt förhållande: ”Vi
hade inte bara ett nära samarbetade med arbetarna i Durrutis vänner, de hjälpte oss också med
distribuering och försäljning av vår tidning.” 49
hävdade att vi inte kunde avväpna vårt eget folk när de andra partierna och organisationerna förberedde en attack
i ryggen på oss” (Por qué perdimos la guerra, s 68). Även om det är sant att det politiska käbblet delvis var
orsak till bristen på lätta vapen vid Aragon-fronten, kan inte detta sägas om de tunga vapnen, vilka Valencia
antingen medvetet höll inne eller föredrog att skicka till den hotade Madrid-fronten. George Orwell, som stred
med POUM-milisen, ger följande livfulla bild om tillståndet vid Aragon-fronten: ”Ibland blickade jag ut över
landskapet och längtade - och med vilken hetta! - efter några kanonbatterier. Man skulle ha kunnat förstöra
fiendens ställningar lika lätt som man knäcker nötter med en hammare. Men på vår sida existerade helt enkelt
inga kanoner... Det fanns ungefär en kulspruta på femtio man, gamla vapen allihopa men träffsäkra på upp till 3-
400 meter. I övrigt hade vi bara gevär och de flesta gevären var rent skrot... Det var så ont om ammunition att vi
inte fick mer än femtio skott var. Dessutom var så gott som all ammunition helt undermålig...Vi hade inga
tändhattar, inga bajonetter, nästan inga revolvrar eller pistoler alls och inte mer än en handgranat på fem eller tio
man. (George Orwell, Hyllning till Katalonien, s 35-37. Svenska uppl.)
45 Artikeln var undertecknad ’Girondella’, Enrique Adrohers pseudonym.
46 El Día Gráfico, 19 mars 1937; se också ibid., 4 mars 1937.
47 Se brev från Balius till mig, daterat den 24 juni och 15 juli 1946, för detaljerad information om gruppen
(dossiern "Los Amigos de Durruti”, Hoover Institution).
48 The Civil War in Spain, s 541.
49 La Lutte Ouvrière, 3 mars 1939. För material som handlar om grundandet av Durrutis vänner och dess
verksamhet, se dossiern “Los Amigos de Durruti”, som innehåller brev från Balius till mig, skrivna efter kriget,
och fotokopior av Jordi Arquers maskinskrivna data om organisationen, huvudsakligen baserade på intervjuer
med Balius och andra medlemmar (Hoover Institution). Se också Frank Mintz och Miguel Peciña, Los amigos de
Durruti, los trotsquistas y los sucesos de mayo; Paul Sharkey, The Friends of Durruti: A Chronology; och Jaime