Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

82
deklarerade Unser Wort, ett tyskspråkigt organ för Trotskijs Fjärde International. ”POUMledarna
försvarade sig desperat mot ’anklagelserna’ om trotskism och tvekade inte ens att ta
till de mest osmakliga medel. De inte bara uteslöt trotskisterna, utan POUM gav dessutom
uteslutningarna offentlighet på det mest provokativa sätt.” 12
Bertram D. Wolfe, vid den tiden ledare för USA:s Kommunistiska Parti (oppositionen), som
var associerat med POUM via International Bureau for Revolutionary Socialist Unity, skrev:
De enkla fakta i fallet är:
1. POUM är inte trotskistiskt. Dess medlemmar och ledarskap kom framför allt från kommunistpartiet,
den katalanska sektion som bit för bit uteslöts under den ultravänsteristiska vågen 1929, för att
de motsatte sig splittringen av fackföreningarna, för att de förespråkade enhetsfrontstaktiken, för att
de motsatte sig den korkade teorin om att resten av arbetarklassen var ”socialfascistisk”, för att de
motsatte sig en mekanisk överföring till Spanien av en taktik som inte hade någon grund i den
spanska verkligheten. Dess mest framstående ledare var Joaquín Maurín, ofta och bittert attackerad
av Trotskij som ”centrist”, ”opportunist”, ”småborgare”, ”det spanska proletariatets störste vilseledare”,
”mensjevikisk förrädare” och liknande valda epitet…. I sina mer välvilliga stunder, kunde
(Hoover Institution). Trotskij erkänner själv den 14 april 1937: ”Trotskisterna i Spanien – de genuina trotskisterna
– är inte många. Jag beklagar det, men jag måste medge det, de är inte många. Det finns ett starkt parti,
POUM, Arbetarpartiet för Marxistiskt Enande…. Partiets ungdom hyser sympatier för våra idéer. Men partiets
politik är mycket opportunistisk och jag kritiserar den öppet” (The Case of Leon Trotsky, s 294).
12 Mitten av augusti 1937. I ett brev till mig 1948, informerade mig Manuel Fernández Grandizo (känd som G.
Munis) att han grundade den spanska sektionen av Fjärde Internationalen i november 1936 och att POUM uteslöt
de medlemmar som hade sympatier för Bolsjevik-leninisternas idéer. I ett brev till Trotskij, daterat den 11
oktober 1937, hävdade Harry Milton, som själv var trotskist vid den tiden och som stred med POUM:s milis vid
Aragon-fronten, att Moulin (Hans Freund), ”den ledande kamraten i vår grupp”, hade uteslutits ur POUM i
början av året (Harry Milton, ”Copies of correspondence with Leon Trotsky and George Kopp” [Hoover Institution]).
Jag tackar Harry Milton för dessa kopior. Men, enligt Stephen Schwartz finns det ”inga bevis för att
Moulin någonsin var medlem i POUM” (samtal med Schwartz, som baserar sig på Broué och Tosstorff). Paul
Thalmann, trotskist och en gång sekreterare för Kommunistisk Ungdom i Schweiz, som stred med POUM:s
milis, påstår i en intervju som publicerades 1976: ”Det fanns en stark högerflygel i POUM som höll trotskisterna
kort; de sköt också några – det bör man också veta” (Clara Thalmann och Paul Thalmann, Revolution für die
Freiheit, s 380). När hon intervjuades av mig 1984, hävdade dock Clara Thalmann eftertryckligt att hon inte
hade någon kunskap om de avrättningar som hennes man Paul påstått skulle ha skett.
Enligt uppgifter som Stephen Schwartz fått av Pierre Broué (se not 11 ovan), skrev POUM-organet La Batalla
att en viss Karl Herbert Lenz (”Kampenski”) hade uteslutits. Jag har inte hittat någon ytterligare information om
uteslutna trotskister. Den 13 november 1936 informerade Andrés Nin dem – som svar på en formell begäran av
Bolsjevik-leninisterna om inträde som grupp i POUM med fraktionsrätt – på exekutivkommitténs vägnar att de
kunde gå med i POUM som individer men inte som grupp, och då medlemskap i POUM var ”oförenligt med att
man tillhörde någon annan politisk organisation” så måste de lämna Bolsjevik-leninist-organisationen. Han
deklarerade också att de som gick med i POUM ”offentligt [måste] ta avstånd från och förklara sig oense med
den kampanj med förtal och smädelser mot vårt parti som bedrivits i den blivande Fjärde Internationalens
publikationer” (Information Bulletin, International Bureau for the Fourth International, juli 1937). Dessa villkor
var oacceptabla för Bolsjevik-leninisterna. I ett öppet brev till POUM:s exekutiv i april 1937 ansökte de återigen
om inträde som grupp med fraktionsrätt. Samtidigt kritiserade de skarpt ledarskapet: ”Avsaknaden av ett parti,
inte bara revolutionärt, utan bolsjevikiskt, som kan inta en resolut klassposition mot den kapitalistiska stat som
stöds av folkfronten, hotar allvarligt att lämna vägen fri för reaktionen. När vi skrev vårt första brev, slumrade
den på avstånd… Idag har vi bara en kort tid på oss, men vi kan fortfarande ta ikapp det som förlorats. Ni kan
inte hävda att POUM är ett sant revolutionärt parti, då inte ens medlemmarna i E.K. anser det. Er paroll för en
Arbetar- och bonderegering och en Revolutionär arbetarfront, vilka är oförenliga, belägger detta; men ni har
lyckats lansera båda eftersom ni i den Revolutionära arbetarfronten ser en sorts byråkratisk överenskommelse
med CNT, som vill skapa Arbetar- och bonderegeringen genom att dela upp Generalidads portföljer mellan CNT
och POUM. Inför denna opportunistiska förvirring för vi fram parollen om proletariatets diktatur baserad på
arbetar-, bonde- och soldatkommittéer….”
”Vi ber er tänka igenom det, kamrater i E.K. Ni måste erkänna att POUM har begått, och begår, grundläggande
fel som grusar vägen till revolutionen. En diskussion om principer är oundgänglig för att ge proletariatet den teoretiska
vägledning som är nödvändig… Bara ett opportunistiskt ledarskap räds fraktioner. Under nuvarande förhållanden
i klasskampen, och speciellt med POUM:s interna tillstånd, är det revolutionära ledarskapets första
plikt att ta upp den ideologiska, dvs. den fraktionella striden” (ibid.). Det finns inga dokument som visar att
POUM:s exekutiv ens tog notis om denna Bolsjevik-leninisternas andra begäran om att få bli insläppta i partiet
som fraktion.