Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

34
Revolutionen var verkligen inte heller önskad av Julián Besteiro, ledaren för den lilla högerfraktionen
i socialistpartiet, eller av Indalecio Prieto, ledaren för den moderata centerfraktionen
som kontrollerade exekutivkommittén och som, till skillnad från de numerärt
starkare vänstersocialisterna som leddes av Francisco Largo Caballero, sekreteraren i den
mäktiga arbetarfederationen UGT, hade förfäktat en politik av återhållsamhet under månaderna
före upproret och hade fördömt strejkerna och tumultet som skakade landet. 7
”Två positioner, lika osjälviska och hederliga”, skriver Julián Zugazagoitia, en moderat
socialist och före kriget redaktör för El Socialista, ”konfronterades i socialistpartiet: majoriteten,
ledd av Largo Caballero, som betraktade koalitionen med republikanerna som en sak
från det förflutna och förespråkade bildandet av en arbetarenhetsfront med målet att gripa hela
makten… : minoriteten, personifierad av Prieto, som beaktade realiteterna på den spanska
scenen och ansåg att så länge de konservativa partierna kämpade beslutsamt skulle ett avståndstagande
från republiken och republikanerna vara ytterst riskabelt… Largo Caballero
och hans främsta medarbetare, [Luis] Araquistáin och [Julio] Alvarez del Vayo, trodde att en
militärkupp säkerligen skulle besegras genom statens motstånd och arbetarnas generalstrejk…
Periodens sociala symptom…, som inte bekymrade dem det minsta, gav dem en inre känsla
av tillfredsställelse inför det faktum att strejker, konflikter och blodiga sammandrabbningar
representerade republikanernas regeringsmisslyckande.” 8
Även om Largo Caballero hade undertecknat folkfrontens program 9 , betraktade han inte
alliansen med de liberala republikanerna som något mer än en tillfällig koalition för att segra
vid valurnorna. Den 12 januari 1936, ett par dagar innan publiceringen av programmet, hade
han klargjort sin framtida position:
[Vår] uppgift är att upprätta socialismen. Och när jag talar om socialism… talar jag om marxistisk
socialism… Vårt mål är erövrandet av den politiska makten. Med vilka medel? De som vi har tillgång
till!... [Låt] det bli helt klart, att när vi går tillsammans med vänsterrepublikanerna avsäger vi
oss absolut inte något i vår ideologi eller verksamhet. Inte heller tror jag att de kräver det av oss,
eftersom det skulle vara detsamma som att be oss förråda våra idéer. Det är en allians, en tillfällig
koalition, för vilken ett program har utarbetats, som säkerligen inte kommer att tillfredsställa oss,
men som jag säger här och nu till alla närvarande och till alla som kan höra och läsa att… alla, alla
tillsammans, måste kämpa för att försvara… Bli inte förfärade, bli inte modfällda, om ni inte ser
saker i programmet som är absolut grundläggande i vår ideologi. Nej! Detta får aldrig vara ett skäl
till att upphöra att arbeta med fullständig tilltro och entusiasm för segern. Detta måste vi göra trots
allt. Denna väg, kamrater, ska vi efter segern, befriade från alla slags åtaganden, kunna säga till
alla, absolut alla, att vi ska om möjligt utan avbrott fortsätta tills våra ideal har triumferat. 10
Caballero var en före detta stuckatör, reformist under mer än fyrtio år, med undantag av ett
tillfälligt utbrott av revolutionär aktivitet, och arbetardelegat i general Primo de Riveras rådsförsamling
under diktaturen. Efter två års desillusionerande verksamhet som arbetsminister
under den republikansk-socialistiska koalitionen hade han 1933 blivit uppeldad av revolutionära
idéer och genomgått en metamorfos – i en ålder av sextiofyra – till talesman för vänsterflygeln
inom spansk socialism.
Denna radikala förändring hade till stor del sin grund i den oförmåga och det ointresse som de
liberala republikanerna, ledda av Manuel Azaña, visade för att genomdriva den jordreformlag
som antagits i september 1932. Sanningen att säga var de mer upptagna av sin antiklerikalism
än av att genomföra ett seriöst program för jordreform. De republikanska partierna, skriver
Malefakis, var uppfödda på antiklerikalism, antimilitarism och antimonarkism. ”Dessa arv-
7 Se hans tal, återgivna i El Socialista (Madrid), 2 maj 1936; La Libertad, 26 maj1936; också citat från Prieto i
Joaquin Arrarás, Historia de la segunda república española, 205-7.
8 Historia de la guerra en España, 4-5; se också Gabriel Morón, Política de ayer y política de mañana, 25.
9 Largo Caballero undertecknade dokumentet å UGT:s vägnar, medan Juan-Simeón Vidarte och Manuel Cordero
undertecknad å Socialistpartiets vägnar (La Libertad, 16 jan. 1936).
10 El Socialista, 14 jan. 1936.