Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

202
Den situation som skapats genom kommunistpartiets aktioner var så alarmerande att man för
att hantera den tvingades att återigen ändra sin politik och återställa en del av de förödda jordbruken.
”Erkännandet av kollektivens rättigheter”, sade Silva, ”och beslutet att återlämna det
som orättmätigt tagits ifrån dem, tillsammans med ansträngningarna av generalguvernören i
Aragonien i denna riktning, fick saker att återgå till det normala. Lugnet och entusiasmen
återvände bland bönderna, som lade ner det nödvändiga arbetet för sådden av de övergivna
jordarna.” 53
Även om det inte finns någon fullständig information om den kommunistiska repressionens
betydelse för det ”andra stadiet av kollektivisering”, som Peirats kallar det, är siffrorna för
antalet delegater som deltog i de två kongresserna för kollektiven i Aragonien 1937 talande –
femhundra i februari, innan upplösningen av kollektivjordbruken, och tvåhundra i september,
efter upplösningen och den påföljande omsvängningen av den kommunistiska politiken, när
en del av de raserade kollektiven hade återställts. ”Det är mycket troligt”, avslutar han, ”att
detta andra steg av kollektivisering mer troget återspeglade anhängarnas allvar. De hade utsatts
för en hård test, och de som hade klarat det var kollektivister härdade för alla motgångar.
Det skulle dock vara dumt att karakterisera alla dem som övergav kollektiviseringen under det
andra stadiet som antikollektivister. Rädsla, officiellt tryck och osäkerhet om framtiden,
vägde tungt för en stor del av de aragonska böndernas beslut.” 54
Men medan den ekonomiska situationen i Aragonien förbättrades en del efter att kommunisterna
hade modifierat sin politik, försvann aldrig helt det hat och den förbittring som upplösningen
av kollektiven och den påföljande repressionen orsakat. Inte heller försvann den desillusion
som tog död på entusiasmen inom anarkosyndikalisternas styrkor vid Aragonienfronten,
en desillusion som tveklöst bidrog till denna fronts kollaps ett par månader senare.
Peirats skriver: ”Kollektivjordbruken var åter auktoriserade. Fångarna hade släppts. Kollektiviseringen
fortsatte. Den nya sådden förbereddes. Men denna gång var det Franco som bärgade
skörden. På våren 1938 invaderades hela Aragonien, delar av Katalonien och Valencia
av de fascistiska arméerna. Man kan inte ostraffat demoralisera en front och dess bakland. 55
(Servicio Histórico Militar. Armario 47, Leg. 71, Carpeta 4, som citerat av Julián Casanova Ruiz, Caspe, 1936-
1938, 65). Fyra månader senare hade situationen inte förändrats. Enligt protokollen från kommunrådet i Caspe
den 25 februari 1938, bekräftade CNT-representanten Braulio Serrano att ”nedläggningen av aktiviteterna på
landsbygden av ett stort antal bönder är alarmerande” (citerat, ibid., 66).
53 La revolución popular en el campo, 17-18.
54 Los anarquistas, 300-301.
55 Ibid., 301-2.