Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

efter denna incident för att regeringen skulle mista de skärvor av auktoritet som fanns kvar,
och de reaktionära det omdöme de ännu besatt.” 19
48
”Det mest betydande monarkistiska stödet för konspirationen”, skriver Ricardo de la Cierva,
”var naturligtvis José Calvo Sotelos enorma personlighet, förstorad genom Gil Robles färd in
i skuggan efter valen och ytterligare stärkt av hans titaniska kamp mot republiken och folkfronten,
vilken han betraktade som republikens logiska degenerering… Calvo Sotelo var motståndets
talesman, upprorets härold… [Hans] död blev starsignal för det militära och civila
upproret, den våldsamma signalen för inbördeskrig.” 20
I en senare passage skriver Cierva: ”Självklart hade konspirationen varit på väg långt före den
13 juli. Dess punkt utan återvändo hade redan passerats, och resningen skulle nästan säkert ha
skett även utan den hemska nyheten. Men den hemska nyheten, som spridits över hela
Spanien under den trettondes tidiga morgontimmar, bidrog avgörande till att avlägsna konspiratörernas
svårigheter och tveksamheter.” 21
Rädd för att mordet skulle användas som förevändning för att inleda resningen och med förhoppning
om att hålla tillbaka konspiratörerna, sände Prieto ut en varning: ”Om reaktionen
drömmer om en oblodig coup d’etat… misstar den sig helt. Om den tror att den ska finna
regimen försvarslös, bedrar den sig. För att segra måste den krossa den mänskliga barriär med
vilken de proletära massorna kommer att stänga dess väg. Det kommer att bli… en strid till
döds, eftersom båda sidor vet att motståndaren, om han segrar, inte kommer att visa någon
pardon. Även om detta skulle ske, skulle en avgörande strid vara att föredra framför detta
ständiga blodflöde.” 22
Casares Quirogas regering fördömde kraftfullt mordet. Man lovade inte bara att vidta omedelbara
åtgärder för att garantera ”elementär respekt för mänskligt liv”, utan också att genomföra
en juridisk utredning om brottet och ”lagföra alla så att extremisternas söndrande verksamhet
inte ska kunna triumfera över republikens mål.” 23
Men fördömandet räckte inte för att blidka högern. Som Zugazagoitia uttryckte det: ”De konservativa
och militära krafterna, som under lång tid organiserat sig för ett uppror, var djupt sårade.
Calvo Sotelo var rörelsens civila huvudfigur. Han hade ingett alla monarkins män respekt
genom sin överlägsna förmåga och talang. Hans arbete i finansministeriet, som medarbetare
till general Primo de Rivera, hade gett honom en erfarenhet som administratör som inte
kunde underskattas… Han hade inte bara fått monarkisternas förtroende utan också mer än
hälften av CEDA:s deputerades, vars hängivenhet [för partiet] hade dämpats genom Gil Robles
taktik. De anklagade denne för att inte ha utnyttjat sin kontroll över krigsministeriet [1935]
för att störta regimen… och för att inte ha infört en diktatur i stil med den i Portugal.” 24
Vid ett möte med Cortes permanenta deputation den 15 juli, två dagar innan inbördeskriget
bröt ut, talade Fernando Suárez de Tangil, greve av Vallellanos, för monarkisterna och anklagade:
”Detta brott, som är utan motsvarighet i vår politiska historia, har begåtts av regeringens
egna agenter. Och detta var möjligt tack vare det klimat av uppeggelse till våld och
personliga attacker mot högerns deputerade som dagligen förekommer i parlamentet… Vi kan
19
Antonio Ramos Oliveira, Politics, Economics and Men of Modern Spain, 1808-1946, 547. För redogörelser om
morden på Castillo och Calvo Sotelo, se general Felipe Acedo Colunga, José Calvo Sotelo, 329-51; Arrarás,
Historia, IV, 345-68; Causa general: La dominación roja en España, 13-24; Cierva, Historia de la guerra civil
española, 792-95; Estado Mayor Central del Ejército, Historia de la guerra de liberación, 1936-39, I, 451-57; Gil
Robles, No fug posible la paz, 746-56; Eduardo de Guzmán, Triunfo, 17 juli 1976; Prieto, Convulsiones, I, 157-62,
III, 133-34, 144; Fernando Rivas, El frente popular, 359-81; Zugazagoitia, 28-34. Men se också de nyaste arbetena:
Ian Gibson, La noche en que mataron a Calvo Sotelo, och Luis Romero, Por qué y cómo mataron a Calvo Sotelo.
20
Historia, 740.
21
Ibid., 792.
22
Artikel i El Liberal, 14 juli 1936, citerad i Arrarás, Historia, IV, 362-63.
23 El Sol, 14 juli 1936.
24 Zugazagoitia, 16-17.