Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

66
”Revolutionen”, skrev president Azaña senare, ”som inleddes under en republikansk regering
som varken önskade eller kunde stödja den. Excesserna började utvecklas inför ministrarnas
förvånade ögon. Ställda inför revolutionen hade regeringen valet att antingen försvara eller
undertrycka den. Men ännu mindre än att försvara den kunde regeringen undertrycka den. Det
är tveksamt om den hade styrkor nog för detta. Jag är säker på att den inte hade det. Även om
så hade varit fallet, skulle bruket av dem ha tänt ett annat inbördeskrig.” 69
Avklädd statens repressiva organ hade José Girals liberala regering bara nominell makt, inte
den verkliga 70 , ty denna hade splittrats i oräkneliga fragment, utspridda i tusentals städer och
byar i de revolutionära kommittéer som tagit kontroll över post- och telegrafkontor, 71 radiostationer
72 , och telefonväxlar 73 . Kommittéerna organiserade polispatruller och tribunaler,
landsvägs- och gränspatruller, transport- och försörjningsservice och milisenheter till stridsfronterna.
I korthet, ingenstans i Spanien kunde José Girals kabinett utöva någon verklig
auktoritet, vilket många prominenta anhängare till anti-Franco-lägret har vittnat om. 74
De ekonomiska förändringar som följde på det militära upproret var inte mindre dramatiska
än de poliska. I de provinser där revolten hade misslyckats tog arbetarna i de två fackliga
federationerna, socialistiska UGT och anarkosyndikalistiska CNT 75 , hand om merparten av
ekonomin. 76
gravera i sina sinnen, markerar det lyckliga och definitiva slutet för de vidriga massavrättningarna” (Los presos
de Madrid, 280). Se också Rafael Abella, som säger: ”Medan kriget eskalerade... ökade säkerheten för fångarna i
den centrala zonen tack vare det mödosamma arbetet av den beundransvärde Melchor Rodriguez från Sevilla.
Som tidigare tjurfäktare och renlärig anarkist visade han exceptionellt mod på sin post som direktör för fängelserna...,
han skyddade de intagna i en tid då hundratals personer miste livet, i en tid då den nationalistiska
bombningen bjöd på så skrämmande upplevelser som ‘dödståget’, en grym episod i vilken hundratals personer
miste livet under transporten från Jaén to Alcalá” (La vida cotidiana durante la guerra civil, 105). Och den
baskiske prästen, Juan de Iturralde, skriver: ”[När] Alcalá de Henares bombades, och folket ville storma
fängelset för att lyncha de intagna, dök Melchor upp vid fängelsegrinden, talade till mobben och lyckades rädda
livet på fångarna, bland vilka sekreteraren i Falangen, Raimundo Fernández Cuesta fanns” (El catolicismo, 129).
Melchor Rodriguez mod och civilkurage har också bekräftats av den republikanske sympatisören och baskiske
nationalisten Jesús de Galíndez, Los vascos en el Madrid sitiado, 66, not 10. Galíndez beskriver det fruktansvärda
tillstånd som rådde i Madrid-fängelserna före utnämningen av Rodriguez: ”Under natten den 6 november,
tittade man hastigt igenom listorna med cirka sexhundra fångar i Modelo. Efter att man slagit fast att de var
fascister, avrättades de i den lilla byn Paracuellos del Jarama, nära Alcalá de Henares; två nätter senare avrättades
fyrahundra fångar, tillsammans blev det 1020. Följande dagar fram till den 4 december, fortsatte rensningsaktionerna
i de tillfälliga fängelserna, men med mindre antal dödade. Rensningsaktionerna i fängelset på
General Porlier-gatan varade i flera dagar, den blodigaste var 24 november. i San Antón-fängelset genomfördes
rensningsaktionerna den 27 och 30 november; och i Ventas den 30 november och de första dagarna i december.
De enda fängelser som slapp undan var Duque de Sesto och Mujeres del Asilo San Rafael” (ibid., 66). För
ytterligare information om Melchor Rodriguez, se Ian Gibson, Paracuellos: Como fue, 150, 164, 174, 175-84,
191, 236-37; Indice (Madrid), 1 mars 1972; och hans intervju till Ya, 21 april 1939, tre veckor efter Francos
intåg i Madrid. För information om massakern i Paracuellos del Jarama, se Carlos Fernández, Paracuellos del
Jarama: ¿Carrillo culpable?; Gibson, Paracuellos: Como fue; Datos complementarios para la historia de
España, 240-41 och Anexo VII; också artikel i Cambio 16, 21 feb. 1983 (”¿Qué pasó en Para-cuellos?”).
69
La velada en Benicarló, 96. Denna bok är i form av en dialog. Garcés, en tidigare minister, som gör uttalandet
ovan, uttrycker idéer som allmänt tillskrivs Manuel Azaña.
70
Detsamma gäller naturligtvis för Generalitat-regeringen i den halvt autonoma regionen Katalonien, vilken,
med Angel Ossorio y Gallardos ord, i Vida y sacrificio de Companys, 172, hade blivit ett ”rent nominellt organ”.
Den verkliga makten i regionen hade tagits över av Centrala antifascistiska miliskommittén.
71
Bekräftelse av detta har författaren fått av flera fackliga ledare.
72
Barea, 660.
73
Se till exempel Boletín de Información, CNT-FAI, 25 aug. 1936; Solidaridad Obrera, 31 juli 1938.
74
Se till exempel Indalecio Prieto, Palabras al viento, 281, och hans artikel i Correo de Asturias, 15 aug. 1942;
Alvarez del Vayo, Freedom's Battle, 262; César Falcón, Madrid, 122; Major Josep Guarner i El Poble Català, 2 feb.
1940; Pérez Salas, 113; Zugazagoitia, 47.
75
Unión General de Trabajadores och Confederación Nacional del Trabajo respektive.
76
Ett undantag måste göras för provinsen Vizcaya i Baskien. ”Vizcaya”, skriver Stanley G. Payne, ”var praktiskt
taget den enda regionen i den republikanska zonen där nästan inga revolutionära förändringar i den ekonomiska
strukturen genomfördes. Statlig kontroll (intervención) etablerades över kända Franco-anhängares industriella