Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

40
härskande klasserna. Detta är felaktigt… det kommer inte att dröja länge innan arbetarklassen
självt känner av den förgörande effekt som förstörelsen och den eventuella kollapsen av vår
ekonomi får… Det vi borde göra är att intelligent gå vidare mot avskaffandet av privilegier,
att rasera de fundament som dessa privilegier vilar på; men detta görs inte genom isolerade,
sporadiska excesser som efterlämnar några sönderrivna bilder, brända altare, eller kyrkdörrar
som svärtats av lågor, som tecken på folks ansträngningar. Detta, säger jag er, är inte revolution…
[Om] en sant revolutionär organisation, intelligent sådan, inte tar hand om denna
ödslade energi, om den inte kontrollerar den och leder den i fruktbara kanaler, så lyssna på
mig när jag deklarerar: Detta är att samarbeta med fascismen.” I denna atmosfär, fortsatte han,
skulle fascismen kunna blomstra eftersom en uppskärrad medelklass, oförmögen att vid
horisonten upptäcka en lösning för dess räddning, skulle vända sig till fascismen. ”[Låt] det
inte sägas, som en skymf mot demokratin, att gagnlös oreda är möjlig bara när en demokratisk
regering är vid makten, eftersom fakta då kommer att utropa att endast demokrati tillåter
oordning och att bara diktaturens piska är kapabel att förhindra den… [Skulle] störningar och
oordning bli ett permanent system, kommer detta inte att vara vägen mot socialism eller mot
konsolidering av den demokratiska republiken, vilket jag tror är vad vi vill… Denna väg leder
inte till socialism eller till kommunism; den leder till en fullständigt hopplös anarki som inte
ens har någon likhet med frihetlig [anarkistisk] ideologi; den leder till ett ekonomiskt kaos
som kanske kommer att göra slut på landet.” 53
Den 4 maj replikerade Largo Caballeros tidning Claridad. ”Arbetarklassen vill ha den demokratiska
republiken… inte för dess inneboende dygder, inte som en ideal form för regering,
utan för att inom denna regim får klasskampen, som kvävs under despotiska regimer, större
frihet att verka för sina omedelbara och närliggande mål. Om det inte var för detta, varför
skulle arbetarna vilja ha republik och demokrati? Att tro att klasskampen skulle upphöra, så
att endast demokrati och republik existerade, är att förneka de krafter som driver historien.
Det är att spänna vagnen framför hästen.” 54
Mitt under det tumult som skakade landet under våren 1936 sattes en rörelse igång – med
vilken Prieto inte helt saknade samröre – för att placera honom på premiärministerposten.
”Runt hans person”, noterar en högerinriktad historiker, ”skapades en atmosfär – som Miguel
Maura [ledare för det moderata konservativa Republikanska partiet och en av republikens
grundare 1931] försökte vidga och sprida – som skulle vara gynnsam för att kunna placera
honom i en position från vilken han så långt möjligt skulle kunna stoppa de pågående oroligheterna.
Prieto var hoppet inte bara för moderaterna i folkfronten… utan också för många
moderater på högerkanten.” 55 För Maura hade Prieto ”större respekt och anseende” än någon
annan politiker som han hade att göra med. 56
Men när president Azaña erbjöd honom premiärministerposten vågade han inte acceptera, inte
bara på grund av oppositionen inom UGT:s exekutivkommitté, som kontrollerades av
Caballero 57 , utan också för att en kärna bland de socialistiska deputerade, majoriteten av dem
medlemmar i vänsterfraktionen, överväldigande hade röstat för att inte dela makten med
republikanerna. 58 ”När jag anförtroddes uppgiften att bilda [regeringen]”, skrev Prieto efter
kriget, ”avböjde jag, eftersom majoriteten av den parlamentariska socialistiska kärnan var
våldsamt emot ett koalitionskabinett, speciellt om jag skulle presidera över det.” 59 Så Prieto
fråntogs hoppet om en livsduglig regering baserad på parlamentariskt stöd från hans eget
53
El Socialista, 2 maj 1936. För ytterligare information om Prieto, se biografi av Alfonso Carlos Saíz
Valdivielso, Indalecio Prieto: Crónica de un corazón.
54
Som det återges i Arrarás, Historia, IV, 157.
55
José Plá, Historia de la segunda república española, IV, 384.
56
Maura, 222.
57
Se uttalande från exekutiven, El Socialista, 8 maj 1936.
58
Enligt Diego Martínez Barrio, Cortes talman, stödde sextio deputerade Largo Caballero och fyrtio Indalecio Prieto
(Memorias, 303).
59 Palabras al viento, 279.