Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv
Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv
Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
40<br />
härskande klasserna. Detta är felaktigt… det kommer inte att dröja länge innan arbetarklassen<br />
självt känner av den förgörande effekt som förstörelsen <strong>och</strong> den eventuella kollapsen av vår<br />
ekonomi får… Det vi borde göra är att intelligent gå vidare mot avskaffandet av privilegier,<br />
att rasera de fundament som dessa privilegier vilar på; men detta görs inte genom isolerade,<br />
sporadiska excesser som efterlämnar några sönderrivna bilder, brända altare, eller kyrkdörrar<br />
som svärtats av lågor, som tecken på folks ansträngningar. Detta, säger jag er, är inte revolution…<br />
[Om] en sant revolutionär organisation, intelligent sådan, inte tar hand om denna<br />
ödslade energi, om den inte kontrollerar den <strong>och</strong> leder den i fruktbara kanaler, så lyssna på<br />
mig när jag deklarerar: Detta är att samarbeta med fascismen.” I denna atmosfär, fortsatte han,<br />
skulle fascismen kunna blomstra eftersom en uppskärrad medelklass, oförmögen att vid<br />
horisonten upptäcka en lösning för dess räddning, skulle vända sig till fascismen. ”[Låt] det<br />
inte sägas, som en skymf mot demokratin, att gagnlös oreda är möjlig bara när en demokratisk<br />
regering är vid makten, eftersom fakta då kommer att utropa att endast demokrati tillåter<br />
oordning <strong>och</strong> att bara diktaturens piska är kapabel att förhindra den… [Skulle] störningar <strong>och</strong><br />
oordning bli ett permanent system, kommer detta inte att vara vägen mot socialism eller mot<br />
konsolidering av den demokratiska republiken, vilket jag tror är vad vi vill… Denna väg leder<br />
inte till socialism eller till kommunism; den leder till en fullständigt hopplös anarki som inte<br />
ens har någon likhet med frihetlig [anarkistisk] ideologi; den leder till ett ekonomiskt kaos<br />
som kanske kommer att göra slut på landet.” 53<br />
Den 4 maj replikerade Largo Caballeros tidning Claridad. ”Arbetarklassen vill ha den demokratiska<br />
republiken… inte för dess inneboende dygder, inte som en ideal form för regering,<br />
utan för att inom denna regim får klasskampen, som kvävs under despotiska regimer, större<br />
frihet att verka för sina omedelbara <strong>och</strong> närliggande mål. Om det inte var för detta, varför<br />
skulle arbetarna vilja ha republik <strong>och</strong> demokrati? Att tro att klasskampen skulle upphöra, så<br />
att endast demokrati <strong>och</strong> republik existerade, är att förneka de krafter som driver historien.<br />
Det är att spänna vagnen framför hästen.” 54<br />
Mitt under det tumult som skakade landet under våren 1936 sattes en rörelse igång – med<br />
vilken Prieto inte helt saknade samröre – för att placera honom på premiärministerposten.<br />
”Runt hans person”, noterar en högerinriktad historiker, ”skapades en atmosfär – som Miguel<br />
Maura [ledare för det moderata konservativa Republikanska partiet <strong>och</strong> en av republikens<br />
grundare 1931] försökte vidga <strong>och</strong> sprida – som skulle vara gynnsam för att kunna placera<br />
honom i en position från vilken han så långt möjligt skulle kunna stoppa de pågående oroligheterna.<br />
Prieto var hoppet inte bara för moderaterna i folkfronten… utan också för många<br />
moderater på högerkanten.” 55 För Maura hade Prieto ”större respekt <strong>och</strong> anseende” än någon<br />
annan politiker som han hade att göra med. 56<br />
Men när president Azaña erbjöd honom premiärministerposten vågade han inte acceptera, inte<br />
bara på grund av oppositionen inom UGT:s exekutivkommitté, som kontrollerades av<br />
Caballero 57 , utan också för att en kärna bland de socialistiska deputerade, majoriteten av dem<br />
medlemmar i vänsterfraktionen, överväldigande hade röstat för att inte dela makten med<br />
republikanerna. 58 ”När jag anförtroddes uppgiften att bilda [regeringen]”, skrev Prieto efter<br />
kriget, ”avböjde jag, eftersom majoriteten av den parlamentariska socialistiska kärnan var<br />
våldsamt emot ett koalitionskabinett, speciellt om jag skulle presidera över det.” 59 Så Prieto<br />
fråntogs hoppet om en livsduglig regering baserad på parlamentariskt stöd från hans eget<br />
53<br />
El Socialista, 2 maj 1936. För ytterligare information om Prieto, se biografi av Alfonso Carlos Saíz<br />
Valdivielso, Indalecio Prieto: Crónica de un corazón.<br />
54<br />
Som det återges i Arrarás, Historia, IV, 157.<br />
55<br />
José Plá, Historia de la segunda república española, IV, 384.<br />
56<br />
Maura, 222.<br />
57<br />
Se uttalande från exekutiven, El Socialista, 8 maj 1936.<br />
58<br />
Enligt Diego Martínez Barrio, Cortes talman, stödde sextio deputerade Largo Caballero <strong>och</strong> fyrtio Indalecio Prieto<br />
(Memorias, 303).<br />
59 Palabras al viento, 279.