Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

116
”Jag har redan hävdat”, noterar Azaña i sin dagbok, ”att premiärministern inte försökte ta kontakt
med mig, varken direkt eller indirekt. Inte heller informerade han ministrarna om min situation.
Prieto tog kontakt med mig via telegraf på tisdag förmiddag. Han kände till tumultet i Barcelona,
men… han kunde inte till fullo förstå min belägenhet utan att se den. Han sade att han skulle skicka
två jagare till Barcelonas hamn… för att ställas till mitt förfogande; att tjugo flygplan skulle avgå
till Reus och Prat; att inrikes- och krigsministern skulle sända två beväpnade enheter, och att
ettusen flygvapensoldater skulle flygas till Reus. Han var mycket upprörd och redo att krossa
upproret.” 71
Hela tisdagen satt regeringen i Valencia i session. Sent på eftermiddagen påminde Largo
Caballeros motståndare honom om det åtagande han gjort tidigare på dagen om att ta kontroll
över allmänna ordningen och de militära affärerna i Katalonien, om situationen inte förbättrades
till kvällen. Under hela dagen hade CNT och FAI sänt ut sina appeller om eldupphör.
Klockan 3 på eftermiddagen uppmanade de över radio: ”Arbetare i CNT, arbetare i UGT! Låt
er inte vilseledas och luras. Framför allt, låt oss enas. Lägg ner era vapen! Bara en paroll
gäller: Alla tillbaks till arbetet för att bekämpa fascismen!” 72
Trots dessa appeller, skrev Agustín Souchy, AIT-representanten i anarkosyndikalisternas
högkvarter Casa CNT-FAI, kunde inte striderna stoppas. ”Aggressiviteten ökade på alla
sidor.” 73
Medan kabinettsdebatten i Valencia fortfarande höll på, deklarerade Frente Rojo, den
kommunistiska kvällstidningen: ”Under lång tid brukade vi beskylla de gäng som förskönande
kallades ’okontrollerbara’ för allt som hände. Nu ser vi att de är fullständigt
kontrollerade. Men av fienden. Detta kan inte längre tolereras… Det har varit nog med
eftergifter redan. Det finns en gräns för tålamodet. När Spaniens existens som självständig
nation är hotad, när det spanska folkets frihet och välbefinnande och framtiden för de folkliga
massorna står på spel, kan vi inte låta oss att bli huggna i ryggen… Det får inte bli mer prat
om dessa saker. Vi måste agera. Och med den stränghet som omständigheterna kräver… Alla
de som, i en eller annan form, i ett eller annat syfte, försöker störa [ordningen] eller bryta
[disciplinen], bör omedelbart få känna den folkliga auktoritetens brutala tyngd, regeringens
repression och straffaktioner från de folkliga massorna.” 74
I kabinettet antog debatten en ursinnig karaktär. ”Kamrat Frederica Montseny”, sade CNT,
”ledde under fyra timmar oppositionen mot kommunisterna och republikanerna som stödde
övertagandet av allmänna ordningen och försvaret. Det var en tumultartad debatt, som vi förlorade
efter röstningen.” 75 Man beslutade emellertid att åtgärderna inte skulle sättas i verket
förrän i sista stund, 76 ett villkor som Montseny och Caballero kramad ur sina motståndare i
tron att de CNT- och UGT-representanter som nu var på väg till Barcelona skulle kunna
förhandla fram en fredlig uppgörelse. Klockan 9:30 på kvällen informerade Prieto Azaña om
att CNT-ministrarna hade ”avstått från att rösta, eftersom de antog att övertagandet av
allmänna ordningen skull uppskjutas tills resultaten från förhandlingarna blivit kända.” 77
När de anlänt till Barcelona gick emissarierna från Valencia samman med de katalanska
ledarna i Generalidad-palatset i en appell för eldupphör. Mariano Vázquez, CNT-sekreteraren,
direkt från mig, en situation som jag betraktar som delikat, både med hänsyn till allmänna ordningen och till min
egen belägenhet, utan några andra medel till mitt försvar än ett par dussin soldater vars enda vapen är gevär. Jag
förväntar mig att bli informerad om regeringens inställning angående dessa förhållanden” (s 1-2).
71
Obras, IV, s 580.
72
La Vanguardia, 5 maj 1937.
73
La verdad, s 19.
74
4 maj 1937.
75
Rapport från nationella kommittén, Cultura Proletaria, 19 juni 1937.
76 Ibid.
77 Azaña-Prieto-remsorna, 20.