Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

47
rörelsen” sade general Mola, som ledde konspirationen från sin provinsiella garnison i
Pamplona, att saken ”inte ännu hade nått en tillräcklig grad av entusiasm för en avgörande
seger… Ansträngningar hade gjorts för att framkalla en våldssituation mellan två motstående
politiska sektorer, så att vi, grundat på det uppkomna våldet, kan fortsätta; men faktum är att
tills nu – trots det som några politiska element bistått med – har detta ännu inte hänt, eftersom
det finns dumbommar som fortfarande tror att en uppgörelse är möjlig med representanter för
folkfrontens massor.” 15 Dessutom stördes upprorsplanerna av politiska meningsmotsättningar
mellan de rivaliserande Alfonso- och Carlist-monarkisterna, såväl som av oenigheter mellan
Falangen och de militära konspiratörerna.
Den mest värdefulla och fascinerande redogörelsen för de politiska och militära ledarnas konspiratoriska
aktiviteter och deras svårigheter att nå enighet har givits av Ricardo de la Cierva i
hans Historia de la guerra civil española. 16 Cierva, en ledande historiker som var positiv till
upproret, hade under Franco-regimen tillgång till opublicerade förstahandskällor i de officiella
arkiven för inbördeskriget i Servicio Histórico Militar i Madrid, såväl som till annat
opublicerat material som framträdande deltagare i konspirationen gav honom tillgång till. I
sitt arbete avfärdar Cierva effektivt många av de oriktigheter och halvsanningar om konspirationen
som först dök upp i officiella och halvofficiella publikationer, sådana som Arrarás’
Historia de la cruzada española, vilken han anser medvetet fördunklar general Molas roll i
resningsförberedelserna ”för att i förgrunden placera andra militära figurer”. Den viktigaste
och högst ansvariga figuren påstår han var general Mola, som ”på eget initiativ lyckades, om
än ofullständigt, förena diverse konspiratoriska och rebelliska impulser mot republiken och
folkfronten”. 17 Så Cierva motsäger implicit ett påstående i Historia de la guerra de liberación,
1936-1939, publicerad av spanska generalstabens central 1945, vilken ger general
Franco fulla ansvaret och ledarskapet för upproret. 18
Rivaliteten och motsättningarna bland högerns styrkor jäste fortfarande när Franco till slut
förband sig att stödja resningen, men en händelse inträffade strax som förde samman de
käbblande styrkorna.
Calvo Sotelo var monarkisternas parlamentariske ledare och en av de mest betydande civila
konspiratörerna. Den 13 juli dödades han av vänsteranhängare inom polisen som hämnd för
mordet på löjtnant José Castillo, en vänstermedlem i Guardia de Asalto, republikens stormtrupper.
Castillos kollegor, som agerade på eget initiativ och tillsammans med flera socialister,
for till Calvo Sotelos residens i en offentlig lastbil och meddelade att de hade order att
arrestera honom. ”Ovetande om den enorma illgärning som skulle begås mot honom”, skriver
en socialistisk historiker, ”följde fången utan att tveka med de republikanska officerarna… Så
snart de hade lämnat stadens utkanter dödades Calvo Sotelo och hans kropp lämnades av på
östra begravningsplatsen. Den sista barriären mot oroligheter var passerad. Inget mer krävdes
15
Som återgivet i Cierva, Historia de la guerra civil española, 785. För en del officerares negativa inställning till
idén om en kupp mot regeringen, se ibid., 787; Palacio Atard, essä i Palacio Atard, Aproximación, 160-61,
citerande General Queipo de Llano; Gil Robles, No fué posible la paz, 716-17; Antonio Olmedo Delgado och
Lieutenant General José Cuesta Monereo, General Queipo de Llano, 85.
16
Sid. 735-816.
17
Ibid., 736-37.
18
Ibid., 437, not 1 . För andra redogörelser om de militära ledarnas konspiratoriska aktiviteter och deras
oenigheter, se essän av Cierva i Palacio Atard, Aproximación, 72-79; Joaquín Arrarás, Historia de la segunda
república española, IV, 295-322, 391-402; Jaime del Burgo, Conspiración y guerra civil, 521-52; Maximiano
García Venero, El General Fanjul, 215-83; Gil Robles, No fué posible la paz, 709-87; Guerra y revolución en
España, 1936-1939, I, 96-102; Antonio de Lizarza Iribarren, Memorias de la conspiración, 1931-1936, 61-142;
Payne, Politics, 314-40; Stanley G. Payne, Falange, 89-115; Robinson, 277-88; Carlos Seco Serrano, Historia de
España: Gran historia de los pueblos hispanos, VI, 145-52; Hugh Thomas, Spanska inbördeskriget (sv. utg. 1977),
173-99; General Jorge Vigón, General Mola, 87-110. Speciellt viktig för general Molas hemliga aktiviteter är
arbetet av B. Félix Maíz, Molas förtrogne och nära kollaboratör i förberedelserna för den militära resningen,
Mola, aquel hombre, 63-311.