Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

iskopar”, daterat den 1 juli 1937, att antalet kyrkor och kapell som ”förstörts eller
fullständigt raserats” var så högt som tjugotusen. 54
63
Paul Blanshard förklarar fenomenet med att bränna ner kyrkor på följande sätt: ”Under [de
senaste hundra åren] har kyrkan gång på gång förödmjukats av dess politiska opponenter, dess
byggnader bränts ner av en antikyrklig mobb, och dess ledande religiösa ordnar utvisats från
landet. Den nation som påstås sig vara den mest katolska nationen i världen har förmodligen
mördat fler präster och nunnor och bränt ner fler kloster och skolor än någon annan nation i
världen… Kyrkan har blivit offer eftersom den har betraktats som en del av den politiska
maktens härskarstruktur. Under nästan tvåhundra år har förespråkarna för politisk demokrati i
Spanien med automatik varit antikyrkliga, och försvararna av diktaturer tenderat vara prokatolska.”
55
Tusentals medlemmar i prästerskapet och i kyrkliga ordnar, såväl som i de ägande klasserna,
dödades 56 , medan andra, som fruktade arrestering eller avrättning, flydde utomlands. Många
av dem var prominenta liberala och moderata republikaner. 57 I ett samtal i juni 1937 med den
republikanske juristen Angel Ossorio y Gallardo om det stora antalet ”framstående och
eminenta republikaner” som hade lämnat Spanien, klagade president Azaña: ”Alla lämnade
utan mitt samtycke och utan min inrådan. Och en del (jag gav honom deras namn) bedrog
mig. De som ville stanna, här är de, och inget har hänt dem! Av de ministrar som bildade min
regering i februari [1936], vet du hur många som stannade i Spanien? Två: Casares och Giral.
Om någon överhuvudtaget var i fara, så var det Casares. Han är i Madrid. Av de ’politiska’
ambassadörer som jag utnämnde, kom bara en, efter att han lämnat sin post, till Valencia för
att hälsa på mig och erbjuda sina tjänster till regeringen: Diez-Cañedo. De andra stannade
kvar i Frankrike…. Jag lärde upp många av dem från inget. Jag räddade dem alla från haveriet
1933 och gjorde dem till deputerade, ministrar, ambassadörer, undersekreterare, etcetera,
etcetera. De hade alla en plikt att tjäna republiken till slutet och stanna hos mig så länge jag
var kvar på min post. Två eller tre av dem förstod detta, så småningom, och har återvänt.” 58
Tusentals personer som fruktade arrestering eller summarisk avrättning sökte skydd i ambassader
och legationer i Madrid. Antalet sådana flyktingar har blivit varierande uppskattat.
Norman J Padelford säger att man beräknade det till över 5000. 59 Aurelio Núñez Morgada,
Chiles ambassadör och dekanus för den diplomatiska kåren i Madrid, hävdar att det var över
54 Kardinal Isidro Gomá y Tomás, Pastorales de la guerra de España, 169.
55 Freedom and Catholic Power in Spain and Portugal, 111-12.
56 För bekräftelse av en pro-republikansk källa om fängslandet och dödandet av tusentals präster och medlemmar
i religiösa ordnar, se det pm som lades fram för Largo Caballero-regeringen av Manuel de Irujo, Lizzarra 200-
204. Irujo påstod också att ingen i de baskiska provinserna angrep kyrkan eller religionsutövningen, eftersom, till
skillnad mot det övriga vänsterlägret, prästerskapet i dessa provinser sympatiserade med demokratiska och
republikanska institutioner. Den mest tillförlitliga studien om mördandet av präster och medlemmar i religiösa
ordnar, ett resultat av många års ihärdig forskning, kan ses i Antonio Monteros Historia de la persecución
religiosa en España, 1936-1939, 762-883, där namn, platser och datum för avrättningar av 6832 religiösa
personer listas. Se också Angel García, La iglesia española y el 18 de julio, 309-12; Albert Manent i Segimon
och Josep Raventós i Giralt, L'Església clandestina a Catalunya durant la guerra civil, 1936-1939; och José M.
Sanchez, The Spanish Civil War as a Religious Tragedy.
57 För kritik av dessa republikaner från Fernando Valera, Cortes-deputerad och välkänd medlem i Unión
Republicana, se tal rapporterat i El Pueblo, 27 jan. 1937. Se också artikel av Juan J. Domenichina, en ledande
intellektuell i Izquierda Republicana, i Hoy, 28 dec. 1940.
58 Obras, IV, 624. Bland de framträdande republikaner som hade lämnat Spanien, och till vilka Azaña tveklöst
refererade, var: Plácido Alvarez Buylla, Augusto Barcia, Manuel Blasco Garzón, Marcelino Domingo, Salvador
de Madariaga, Gregorio Marañón, José Ortega y Gasset, Ramón Pérez de Ayala, Mariano Ruiz Funes, och
Claudio Sánchez-Albomoz. Sánchez-Albornoz, berömd republikansk intellektuell och medlem i den konservativa
flygeln av Izquierda Republicana, Azañas eget parti, skriver: ”Azaña avundades oss från djupet av sin själ.
Men denna avund vändes till förbittring. Ju närmare våra politiska relationer var, desto större var hans
förbittring” (Anecdotario politico, 227).
59 International Law and Diplomacy in the Spanish Civil Strife, 157.