Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

153
Juan Negrín hade en byråkrat-politikers alla anlag, menade Krivitskij. ”Även om han var
professor, var han en man som skötte affärerna med affärsmannens metoder. Han var precis
den typ som passade Stalins behov… Han skulle kunna påverka världen utanför med
’renheten’ och ’det rättmätiga’ i den spanska republikens sak; han skulle inte skrämma någon
med revolutionärt tal… Doktor Negrín såg helt klart den enda räddningen för sitt land i ett
nära samarbete med Sovjetunionen. Det hade blivit uppenbart att ett aktivt stöd bara kunde
komma från det hållet. Han var beredd att följa Stalin i allt och offra alla andra hänsyn för att
säkra detta stöd.” 15
Det är inte helt klart om Negrín redan i maj 1937 var villig att överge alla moraliska och
politiska skrupler för att försäkra sig om Sovjets stöd, även om det inte finns något tvivel om
hans beredvillighet att kompromissa med sina principer när han väl hade blivit installerad som
premiärminister, och i april 1938 som försvarsminister. Salvador de Madariaga kan ha rätt när
han hävdar att det inte är säkert ”att Negrín på detta tidiga stadium var klar över” i vilken
utsträckning han styrdes av kommunisterna, eller om han skulle ha låtit det ske om han hade
varit det. ”Vid närmare granskning kan man kanske finna”, lägger han till, ”att när man
avsatte Señor Largo Caballero var kommunisterna, såväl de ryska som de spanska, de enda
aktörer som kände till manuset för hela spelet, medan Don Indalecio Prieto och Dr Negrín inte
kände till mer än några detaljer och det hårda faktum att de blev av med sin rival i
Southworth inte har ifrågasatt den roll han spelade som redaktör för The News of Spain. När han intervjuades om
inbördeskriget i Tiempo de Historia (oktober 1978), nämnde han inte det faktum att han varit en propagandist för
Negrín-regeringen, utan beskrev premiärministern som ’den mest framstående personligheten i det republikanska
lägret under kriget’, och hävdade att tiden var inne för att omvärdera hans insatser som politiker. Jag står i skuld
till George Esenwein för detta värdefulla forskningsbidrag som han 1984 utförde på min begäran.
Efter general Francos död 1975 dök Southworth upp i spansk TV som en ledande auktoritet på spanska
inbördeskriget, och gav sin egen speciella version TV-tittarna, av vilka de flesta på grund av ålder och många års
censur under Franco-regimen, hade dåliga kunskaper om inbördeskrigets komplexitet. De färskaste försöken att
“återupprätta” Negrín skedde vid ett symposium som hölls på Kanarieöarna till den forne premiärministerns ära
(se Canarias, den 17 nov. 1985) och som bevistades av Tuñón de Lara, Juan Marichal, José Prats och Juan
Rodríguez Doreste (de två sista en gång medhjälpare till Negrín), vid vilket den välkände historikern Javier
Tusell fann sig överflyglad av Negrín-apologeter. Enligt Tusell var den mest “tendentiöse” talaren inte Tuñón de
Lara utan Juan Marichal (brev till mig). Det var på grund av det långvariga försöket att lappa ihop Negrín, vars
främsta apologeter träget undvikit varje vittnesmål som motsade deras omutliga position, som jag till den 16:e
årliga konferensen för Society for Spanish and Portuguese Historical Studies i Madrid inlämnade en uppsats om
det ”märkliga fallet Dr Juan Negrín”. Uppsatsen publicerades i Historia 16 i januari 1986, tillsammans med 89
referenskällor.
Med tanke på den kontrovers som fortfarande omger Negrín, bör följande passage från ett fjortonsidigt
opublicerat porträtt, skrivit av en av Negríns skarpaste kritiker, Luis Araquistáin, efter en fem timmar långt
besök hos honom i London 1944, återges för att inte dokumentet ska undgå att uppmärksammas. Efter att ha
noterat att ”det finns mycket som är sjukligt” i Negríns onormala aptit för fysisk njutning och makt, fortsätter
Araquistáin: “Han betraktade alltid sig själv som en potentiell diktator. Hans förebild under Första världskriget
var Clemenceau. Senare blev det Mussolini, och nu misstänker jag att han i hemlighet beundrar Hitler och
Stalin... Jag har alltid varit förtjust i denne vilde, oförutsägbare man (hombre desorbitado), som om han var en
broder, eller snarare en son, och jag är fortfarande förtjust i honom trots hans gränslösa lögnaktiga och falska
karaktär, eftersom jag känner att alla hans defekter är reflektioner av en svag, barnslig natur som bara kan
uttrycka sig och få inflytande genom lögner och svek. Till grund för den hårdhet som jag dömer honom med
ligger en känsla av medlidande och förlåtelse, eftersom jag tror att han inte är ansvarig. Efter denna visit tror jag
emellertid också att det inte finns något botemedel för hans olycka och att han är en tragisk figur, tragisk för sig
själv och, framförallt för alla andra, och att han ska behandlas som en sjuk man.” (Araquistáin Papers, Leg. 52 N
10a) En fotokopia av originaldokumentet finns i Hoover Institution, Bolloten Collection, mappen ”Luis
Araquistáin, `Negrín.' ”
För ett porträtt av Negrín i en opublicerad rapport av FAI:s Nationella kommitté, se ”Informe, Comité
Peninsular de la FAI, sept. 1938”, International Institute of Social History, CNT-FAI Archives, Paquete 92, Caja
305, B, sid. 7-8. Fotokopia finns i Hoover Institution, Bolloten Collection, mappen ”FAI, Informe, Comité
Peninsular, sept. 1938.”
14 La vocación de Manuel Azaña, 265.
15 Krivitsky, 100-101. Se också Salvador de Madariaga, Spain, 515.