Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv
Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv
Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
153<br />
Juan Negrín hade en byråkrat-politikers alla anlag, menade Krivitskij. ”Även om han var<br />
professor, var han en man som skötte affärerna med affärsmannens metoder. Han var precis<br />
den typ som passade Stalins behov… Han skulle kunna påverka världen utanför med<br />
’renheten’ <strong>och</strong> ’det rättmätiga’ i den spanska republikens sak; han skulle inte skrämma någon<br />
med revolutionärt tal… Doktor Negrín såg helt klart den enda räddningen för sitt land i ett<br />
nära samarbete med Sovjetunionen. Det hade blivit uppenbart att ett aktivt stöd bara kunde<br />
komma från det hållet. Han var beredd att följa Stalin i allt <strong>och</strong> offra alla andra hänsyn för att<br />
säkra detta stöd.” 15<br />
Det är inte helt klart om Negrín redan i maj 1937 var villig att överge alla moraliska <strong>och</strong><br />
politiska skrupler för att försäkra sig om Sovjets stöd, även om det inte finns något tvivel om<br />
hans beredvillighet att kompromissa med sina principer när han väl hade blivit installerad som<br />
premiärminister, <strong>och</strong> i april 1938 som försvarsminister. Salvador de Madariaga kan ha rätt när<br />
han hävdar att det inte är säkert ”att Negrín på detta tidiga stadium var klar över” i vilken<br />
utsträckning han styrdes av kommunisterna, eller om han skulle ha låtit det ske om han hade<br />
varit det. ”Vid närmare granskning kan man kanske finna”, lägger han till, ”att när man<br />
avsatte Señor Largo Caballero var kommunisterna, såväl de ryska som de spanska, de enda<br />
aktörer som kände till manuset för hela spelet, medan Don Indalecio Prieto <strong>och</strong> Dr Negrín inte<br />
kände till mer än några detaljer <strong>och</strong> det hårda faktum att de blev av med sin rival i<br />
Southworth inte har ifrågasatt den roll han spelade som redaktör för The News of Spain. När han intervjuades om<br />
<strong>inbördeskriget</strong> i Tiempo de Historia (oktober 1978), nämnde han inte det faktum att han varit en propagandist för<br />
Negrín-regeringen, utan beskrev premiärministern som ’den mest framstående personligheten i det republikanska<br />
lägret under kriget’, <strong>och</strong> hävdade att tiden var inne för att omvärdera hans insatser som politiker. Jag står i skuld<br />
till George Esenwein för detta värdefulla forskningsbidrag som han 1984 utförde på min begäran.<br />
Efter general Francos död 1975 dök Southworth upp i spansk TV som en ledande auktoritet på spanska<br />
<strong>inbördeskriget</strong>, <strong>och</strong> gav sin egen speciella version TV-tittarna, av vilka de flesta på grund av ålder <strong>och</strong> många års<br />
censur under Franco-regimen, hade dåliga kunskaper om <strong>inbördeskriget</strong>s komplexitet. De färskaste försöken att<br />
“återupprätta” Negrín skedde vid ett symposium som hölls på Kanarieöarna till den forne premiärministerns ära<br />
(se Canarias, den 17 nov. 1985) <strong>och</strong> som bevistades av Tuñón de Lara, Juan Marichal, José Prats <strong>och</strong> Juan<br />
Rodríguez Doreste (de två sista en gång medhjälpare till Negrín), vid vilket den välkände historikern Javier<br />
Tusell fann sig överflyglad av Negrín-apologeter. Enligt Tusell var den mest “tendentiöse” talaren inte Tuñón de<br />
Lara utan Juan Marichal (brev till mig). Det var på grund av det långvariga försöket att lappa ihop Negrín, vars<br />
främsta apologeter träget undvikit varje vittnesmål som motsade deras omutliga position, som jag till den 16:e<br />
årliga konferensen för Society for Spanish and Portuguese Historical Studies i Madrid inlämnade en uppsats om<br />
det ”märkliga fallet Dr Juan Negrín”. Uppsatsen publicerades i Historia 16 i januari 1986, tillsammans med 89<br />
referenskällor.<br />
Med tanke på den kontrovers som fortfarande omger Negrín, bör följande passage från ett fjortonsidigt<br />
opublicerat porträtt, skrivit av en av Negríns skarpaste kritiker, Luis Araquistáin, efter en fem timmar långt<br />
besök hos honom i London 1944, återges för att inte dokumentet ska undgå att uppmärksammas. Efter att ha<br />
noterat att ”det finns mycket som är sjukligt” i Negríns onormala aptit för fysisk njutning <strong>och</strong> makt, fortsätter<br />
Araquistáin: “Han betraktade alltid sig själv som en potentiell diktator. Hans förebild under Första världskriget<br />
var Clemenceau. Senare blev det Mussolini, <strong>och</strong> nu misstänker jag att han i hemlighet beundrar Hitler <strong>och</strong><br />
Stalin... Jag har alltid varit förtjust i denne vilde, oförutsägbare man (hombre desorbitado), som om han var en<br />
broder, eller snarare en son, <strong>och</strong> jag är fortfarande förtjust i honom trots hans gränslösa lögnaktiga <strong>och</strong> falska<br />
karaktär, eftersom jag känner att alla hans defekter är reflektioner av en svag, barnslig natur som bara kan<br />
uttrycka sig <strong>och</strong> få inflytande genom lögner <strong>och</strong> svek. Till grund för den hårdhet som jag dömer honom med<br />
ligger en känsla av medlidande <strong>och</strong> förlåtelse, eftersom jag tror att han inte är ansvarig. Efter denna visit tror jag<br />
emellertid också att det inte finns något botemedel för hans olycka <strong>och</strong> att han är en tragisk figur, tragisk för sig<br />
själv <strong>och</strong>, framförallt för alla andra, <strong>och</strong> att han ska behandlas som en sjuk man.” (Araquistáin Papers, Leg. 52 N<br />
10a) En fotokopia av originaldokumentet finns i Hoover Institution, Bolloten Collection, mappen ”Luis<br />
Araquistáin, `Negrín.' ”<br />
För ett porträtt av Negrín i en opublicerad rapport av FAI:s Nationella kommitté, se ”Informe, Comité<br />
Peninsular de la FAI, sept. 1938”, International Institute of Social History, CNT-FAI Archives, Paquete 92, Caja<br />
305, B, sid. 7-8. Fotokopia finns i Hoover Institution, Bolloten Collection, mappen ”FAI, Informe, Comité<br />
Peninsular, sept. 1938.”<br />
14 La vocación de Manuel Azaña, 265.<br />
15 Krivitsky, 100-101. Se också Salvador de Madariaga, Spain, 515.