Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

21
”Helt klart såg sig CEDA:s ledarskap inte som fascistiskt”, skriver Richard Robinsson i sin
beundransvärt sansade och noggrant dokumenterade studie över den spanska högern, ”men
för socialisterna var högerns interna doktrinära hårklyverier oviktiga. Deras kritik av ren
fascism var irrelevant för dem; frågan var vilka Gil Robles verkliga avsikter var. I praktiken
hade han accepterat republiken och hela tiden försvarat den legala demokratiska metoden för
makttillsättning, evolutionens väg; men i maktställning, vad skulle han göra då? … CEDA:s
slutgiltiga mål var en stat baserad på katolska korporativa principer. Denna stat skulle uppstå
ur en process med gradvisa omvandlingar av den liberal-demokratiska strukturen med
konstitutionella och demokratiska medel… Socialisterna var emellertid inte böjda att dra en
skiljelinje mellan fascism och evolutionär katolsk korporativism, vilken, om den förverkligades,
skulle innebära slutet för socialismen, precis som inrättandet av socialism skulle
innebära undertryckandet av politisk katolicism.” 23
Även om Gil Robles hade tagit avstånd från våld och fascism, skrämde han ändå upp oppositionen
när han i valkampanjens hetta 1933 deklarerade: ”Vi måste gå vidare mot en ny stat…
Vad spelar det för roll om det kostar oss blodspillan! Vi behöver hela makten…. Demokrati är
för oss inte en slutpunkt, utan ett medel för att fortsätta mot erövringen av en ny stat. När tiden
kommer ska parlamentet antingen sluta upp eller så kommer vi se till att det försvinner.” 24
”Då det låg inneboende i [Gil Robles] uttalade mål”, skriver Robinson, ”att liberal parlamentarism
någon gång skulle avvecklas, gav det djärva sätt på vilket han nu markerat detta ett
intryck av att det snarare skulle bli tidigare än senare… Oavsett om Gil Robles var klar över
sina avsikter, så var hans socialistiska opponenter det… Largo Caballero [den vänstersocialistiska
ledaren] sade till socialister [i november 1933]: ’Fienderna har redan inlett kriget, och
genom Gil Robles mun säger de att om parlamentet inte tjänar deras syfte så kommer de att gå
mot det. All right. Vi svarar: Vi fortsätter med lagliga medel mot en utveckling av samhället.
Men om ni inte vill ha det så, ska vi genomföra revolutionen med våld… Om legaliteten inte
gagnar oss, om den hindrar våra framsteg, ska vi gå förbi den borgerliga demokratin och
inleda den revolutionära erövringen av makten’.” 25
När president Alcalá-Zamora den 4 oktober 1934 gick med på CEDA:s krav om representation
i regeringen, utropade socialisterna generalstrejk. Strejken misslyckades överallt utom i
gruvdistrikten i Asturien, där den med stöd av anarkister och kommunister snabbt utvecklades
till en kamp om makten. Efter nästan två veckors strider krossades denna generalrepetition
och preludium till inbördeskriget med stöd av moriska trupper och utländska legionärer. 26
En konservativ republikan, som tidigare varit deputerad för Radikal-partiet och som var en
kompromisslös motståndare till vänstern, skriver att repressionen var vildsint och skoningslös
i sina metoder: ”De anklagade torterades i fängelserna; fångar avrättades utan rättegång på
barackernas gårdar; man slöt ögonen för förföljelserna och de skändligheter som polisen
begick under dessa sexton månader. Officiellt förekom endast tre avrättningar. Vilken barmhärtighet!
Men det fanns tusentals fångar och hundratals döda, torterade och stympade.
Avskyvärd grymhet! Där har vi den tragiska balansräkningen för en repression som, om den
varit våldsam men legal, använt rena och justa metoder, skulle ha orsakat mycket mindre
skada för landet.” 27 Och en liberal historiker skriver: ”All den av fanatism och grymhet som
skulle komma att utmärka inbördeskriget [från 1936] förekom under oktoberrevolutionen
[1934] och i dess efterspel: utopisk revolution i förening med sporadisk röd terror; systematisk
blodig repression av ’ordningens styrkor’.” 28
23 Robinson, 135.
24 Citerat i ibid., 140.
25 Ibid.,141-42
26 För redogörelser om oktoberupproret, se material citerat i not 22; också Adrian Shubert, Hacia la revolución.
27 Clara Campoamor, La révolution espagnole vue par une républicaine, 71-72.
28 Jackson, The Spanish Republic and the Civil War, 167.