Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

1. Den sjudande grytan
De motsättningarna som låg bakom inbördeskriget var inte nya. De hade stadigt utvecklats
efter monarkins fall och republikens utropande i april 1931 och blivit allt intensivare efter
folkfrontens [Frente Popular] seger i valet i februari 1936.
16
Under månaderna mellan valet och inbördeskrigets utbrott hade republiken, i städerna såväl
som på landsbygden, fått uppleva en serie oroligheter som saknade motstycke i dess historia,
oroligheter som delvis var en reaktion mot den center-höger-regering som hade styrt Spanien
från december 1933. Under denna tvåårsperiod – av den spanska vänstern kallad el bienio
negro, den svarta tvåårsperioden – hade inte bara lagarna som reglerade löner och anställningsvillkor
upphävts, modifierats, eller tillåtits tolkas fritt 1 , utan även många av republikens
andra åtaganden hade rivits upp. Den moderate republikanen och tidigare justitieministern
Salvador de Madariaga, som enligt sitt eget vittnesmål höll distans till de båda sidorna under
inbördeskriget, skriver att arbetsdomstolarna fick en annan politisk karaktär och att deras
utslag nu var lika orättfärdiga gentemot arbetarna som de tidigare hade varit mot arbetsgivarna.
”Samtidigt blev Jordreformsinstitutet av med sina tillgångar. Sett ur landsbygdens
perspektiv och i termer av praktisk verkan, som bröd på bondens bord, var dessa förändringar
förödande. Det fanns många, alltför många, jordägare som inget lärt och inget glömt och som
betedde sig på ett så inhumant och grymt sätt mot sina arbetare – kanske som hämnd för oförskämdheter
och oförrätter som de fått utstå under perioden med vänsterstyre – att situationen
förvärrades, inte bara materiellt utan även i moraliskt avseende. Lantarbetarnas löner föll åter
till svältnivå; garantin för arbete försvann och hoppet om att få jord försvann helt.” 2
När José Antonio de Rivera, ledaren för Falange Española, fascistpartiet som grundats i
oktober 1933, talade i Cortes den 23 juli 1935, beskrev han livet på landsbygden som
”fullständigt oacceptabelt”. ”Igår”, sade han, ”var jag i provinsen Sevilla. I den provinsen
finns det en by som heter Vadolatosa där kvinnorna lämnar hemmet klockan tre på morgonen
för att plocka kikärter. De slutar sitt arbete mitt på dagen, efter nio timmar, och det kan inte
förlängas av tekniska orsaker. För detta arbete får dessa kvinnor en peseta.” 3
Speciellt upplysande var den republikanska tidningen El Sol. ”Sedan republikens födelse”,
skrev tidningen den 9 juni 1936, ”har vi farligt vacklat mellan två extremer, speciellt på
landsbygden. Under den första tvåårsperioden [1931-33] belastades jordbruket med en löjligt
kort arbetsdag, och den infördes med sådan iver och odisciplin att den fick till följd att jordbruket
ruinerades. Jordbruksarbetarna fick höga löner och arbetade så lite som möjligt. 4 …
Under den andra tvåårsperioden [1933-35] hamnade vi i den andra ytterligheten. Inom ett par
månader sjönk lönerna snabbt från tio eller tolv pesetas per dag till fyra, tre, eller till och med
två. Ägandet tog revansch på arbetet, men insåg inte att man lade ved på den kommande
sociala brasan. Samtidigt ägnade sig godsägare som av regeringsorder tvingats reducera
1 Se Le contrat de travail dans la république espagnole, 18.
2 España, 513. Se också Edward E. Malefakis, Agrarian Reform and Peasant Revolution in Spain, 366-67; Antonio
Ramos Oliveira, Politics, Economics and Men of Modern Spain, 1808-1946, 493; Richard A. H. Robinson, The
Origins of Franco's Spain, 204-5.
3 Discursos frente al parlamento, 224.
4 ”Den socialistkontrollerade partsammansatta juryn [arbetsdomstolen] orsakade problem. Juryn i Salamanca-provinsen
tillät endast anställning av UGT-medlemmar [socialisternas fackförbund] och förbjöd avskedanden. Skördefolk skulle
betalas 12 pesetas för en åttatimmars arbetsdag, och då övertid var oundviklig i skördetider kom daglönen upp till 19,65
pesetas, mer än vad erfarna arbetare i städerna tjänade. När priserna pressades kunde småbönder helt enkelt inte betala dessa
summor och sällade sig då till de arbetslösas skara.” (Robinson, 121). ”Lagen om partsammansatt jury”, skrev den vänstersocialistiske
politikern och intellektuelle Luis Araquistáin, ”hade som mål att i grunden göra slut på det system med
svältlöner som under århundraden frodats på landsbygden i Spanien. När republiken upprättades var löner på 1,5 till 2
pesetas vanliga för en hel dags arbete, från soluppgång till solnedgång, och detta endast under fem eller sex månader per år.
Under resten av året var arbetslösheten nästan total. Även under republikens första år steg den genomsnittliga daglönen till
fem eller sex pesetas, under skördetiden till åtta eller tio, och ännu mer i vissa distrikt, tack vare de arbetskontrakt som
arrangerades av juryerna.” (Foreign Affairs, apr. 1934).