Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

100
vi med glädje CNT:s nuvarande ställningstagande… CNT har deklarerat: ”Här stannar vi!
Inte ett steg bakåt!” 59
Den 10 april speglade FAI-organet Tierra y Libertad stämningen bland de mer radikala
andarna och deklarerade: ”KROSSA KONTRAREVOLUTIONEN, KAMRATER! Detta är
vårt mandat. Vår plikt är att förverkliga det.” Trots detta mandat fortsatte CNT-ledarna att
förhandla med PSUC och Esquerra i Generalidad-palatset för att finna ett modus vivendi som
kunde avstyra öppet krig mellan de antagonistiska lägren. Men gatorna utanför verkade vara
belagda med dynamit. Sporadiska sammanstötningar förekom och inbördeskrigets klocka
klämtade mer olycksbådande för varje timma. ”Alla riskerade sin fysiska säkerhet” skriver
Miguel Caminal i sin biografi om Juan Comorera, ”och det bästa beviset för detta var de
spektakulära livvakter som alltid ledsagade vissa politiska ledare. På grund av sin politiska
aktivitet var Comorera utsatt för många faror och hans officiella bil åtföljdes av en annan med
män beväpnade till tänderna.” 60
Den 16 april installerade president Companys en ny provisorisk regering för att överbrygga
motsättningarna. Ett par veckor senare mindes han:
Sedan länge hade ministern för inre säkerheten Aiguadé krävt ytterligare styrkor [från den centrala
regeringen]; Generalidads styrkor var otillräckliga: Bara tvåtusen man i väpnade stormtrupper,
sexhundra andra obeväpnade, och ett fåtal tillhörande det nationella gardet. En politik för enhet och
med taktkänsla måste gå hand i hand med en ansträngning att öka regeringens auktoritet genom att
gripa in i specifika fall med så kallade okontrollerade [dvs. FAI-] grupper och aktioner riktade mot
regeringens order. Detta har jag krävt med eftertryck, inte bara på grund av trycket från allmänna
opinionen utan också på grund av kraven från inrikesministeriet och andra myndigheter i Madrid,
och kommentarerna i utländsk press om fronten, etc., etc. Situationens komplexitet gjorde förstärkningar
nödvändiga, ty även med den yttersta taktkänsla var det troligt att en sammanstötning skulle
komma. Generalidad-regeringen uttömde sina resurser för att rädda situationen och allmänna
opinionen pressade på. Regeringens makt blev allt större, men majoriteten av folket i Katalonien
var till en sådan grad irriterade att det förelåg risk för att regeringen skulle mista förtroendet och att
Generalidads styrkor för allmänna ordningen demoraliseras. 61
Det nya ministeriet som Companys satte upp den 16 april hade samma politiska sammansättning
som den från den 16 december, med några få mindre förändringar:
José Tarradellas ERC Premiärminister, finans- och utbildningsminister
Antonio María Sbert ERC Kultur
Artemio Aiguadé ERC Inre säkerheten
José Calvet Unió de Rabassaires Jordbruk
José Miret UGT [PSUC] Försörjning
Rafael Vidiella UGT [PSUC] Arbete, offentliga arbeten
Juan Comorera UGT [PSUC] Rättsväsen
Francisco Isgleas CNT Försvar
Andrés Capdevila CNT Ekonomi
Juan Doménech CNT Offentliga tjänster
Aurelio Fernández CNT Hälsa och socialvård
59 Tal den 9 apr. 1937, publicerat i La Batalla, 11 apr. 1937.
60 Caminal, Comorera, II, 117.
61 Luis Companys, ”Notes and Documents on the Fighting in Barcelona, 3-7 May 1937”. En kopia av detta ovärderliga
material fick jag under kriget av Ricardo del Río, chefen för Febus nyhetsbyrå i Valencia (Hoover Institution).
Dess autenticitet har bekräftats av Filipe Ubach, en assistent till premiärminister Tarradellas, som hävdar
att han såg och läste en kopia som premiärministern hade. Dessutom hade Angel Ossorio y Gallardo, den republikanske
juristen, uppenbarligen en kopia att döma av de korta utdrag han citerat i sin biografi om Companys,
Vida y sacrificio de Companys, s 177-78. Ricardo del Río fick dokumentet från den berömde liberale journalisten
och katalanen Francisco Aguirre. För en nekrolog över Aguirre, se España Republicana, 24 okt. 1942.