Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

101
Liksom det provisoriska ministeriet från den 3 april, var den nya regeringen dödfödd. Dess
medlemmar kunde inte komma överens om ett gemensamt program, och de förgiftande
problemen om militär- och poliskontroll fanns kvar i all sin motspänstiga komplexitet.
POUM karakteriserade den hoplappade krisen som en fars – ”en fars som är desto mer
oacceptabel då tre veckor redan har gått – exakt tre veckor – och saker har lämnats precis som
de var”. Åter kritiserade man CNT.
Kamraterna i CNT visste inte vilken inställning de skulle ha [inför krigets utbrott] till maktfrågorna…
[Istället] för att mana arbetarklassen till att helt ta makten, föredrog de att betrakta
saken som en simpel fråga om samarbete… Vi är säkra på att majoriteten av CNT:s arbetare
kommer att betrakta lösningen på den nuvarande krisen med samma ogillande som vi…. [Denna]
lösning är ingen lösning… eftersom den inte har löst något… Revolutionens frågor… kommer att
resas igen, fortare än många tror… Reformisterna kommer inte att släppa sina mål. Om kamraterna
i CNT inte inser detta, så mycket värre för dem och så mycket värre för oss alla. Ty vad som står på
spel är inte framtiden för den ena eller andra organisationen, utan revolutionens framtid. 62
Nästa dag deklarerade POUM:s Barcelona-kommitté:
Den regering som just har bildats är ett försök att uppnå vapenvila, oavsett hur kort, i kampen
mellan revolution och kontrarevolution. Småborgerskapet och reformisterna kommer att utnyttja
denna andningspaus till att erövra och konsolidera nya positioner. Arbetarklassen har den historiska
plikten att förbereda sig för en slutgiltig lösning [på krisen]… genom att etablera en Arbetar- och
bonderegering. 63
Även om CNT-ledningen hade gått med på att dra ett täcke över krisen, avspeglades den
verkliga stämningen inom den frihetliga rörelsen i dess press: ”CNT”, sade Solidaridad
Obrera den 17 april, ”accepterar lösningen på konflikten då man uppfattat det som att den
kurs som den tidigare ministären följde har avbrutits och man är övertygad om att denna kurs
kommer att ersättas av en rättfärdig politik som respekterar och konsoliderar proletariatets
revolutionära vinningar.” En annan artikel i samma nummer löd: ”[CNT] har vid många
tillfällen uppträtt flexibelt och tillmötesgående till det yttersta. Men se upp! Låt ingen ta miste
på deras avsikt eller tro att de spanska anarkisterna kommer att låta sig ostraffat trampas på av
deras så kallade kamrater!”
Samma dag deklarerade Ruta, organ för FIJL, Frihetlig ungdom: ”[kontrarevolutionen]
försöker ta kontroll över statsapparaten. Igår krävde den en stor, enhetlig säkerhetskår… Idag
föreslår den en reguljär armé, tömd på revolutionärt innehåll. Vad är målet för dessa skurkaktiga
manövrer?... Att kunna stödja sig på styrkor som tjänar den utan att ställa frågor, så att
den imorgon kan dränka proletariatets sociala vinningar i blod. Hur kan denna plan omintetgöras?...
Genom att formera revolutionens militära organisation… Till [de unga männen
hemmavid] sänder vi en glödande appell: BLI KADRER I DE REVOLUTIONÄRA
BATALJONERNA!”
Och en annan artikel i samma nummer hotade:
Det är dags att slå tillbaka kontrarevolutionen. FAI och Frihetlig ungdom… har deklarerat att… de
kommer att slåss för att sätta stopp för de människor som inte är kapabla till lojalitet med eller,
ännu mindre, att fullt ut bekänna sig till antifascismen och revolutionen… Vägen till att förhindra
att våra kamraters offer reduceras till intet är… att skapa en armé som kan garantera seger i kriget
och revolutionen och att från Kataloniens offentliga liv avlägsna Comorera, Aiguadé, Rodríguez
Salas, etc.”
Och samma dag deklarerade Tierra y Libertad med stora bokstäver i rubriken:
FÖR VISSA POLITISKA PARTIER ÄR DET VIKTIGASTE INTE KROSSANDET AV
FASCISMEN. DET SOM OROAR DEM ÄR DEN ANARKISTISKA RÖRELSEN. DET SOM
62 La Batalla, 17 apr. 1937.
63 Ibid., 18 apr. 1937.