Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

61
löd en artikel i en vänstersocialistisk tidskrift, ”var embryon till proletariatets makt. Alla
revolutionära segment var representerade i dem… I byarna tog de kontroll över det politiska
och ekonomiska livet. I städerna… tog de hand om ledningen för alla aktiviteter.” 34 I den
atmosfär, laddad med elektricitet och krut,… som följde omedelbart på den 19 juli”, skrev
Rafael Tasis i Marca, generaldirektören för fängelserna i Katalonien, ”blev samhällena [i den
katalanska provinserna] livlösa, färglösa… Kommittéernas gummistämplar ersatte… borgmästarnas
underskrifter.” 35 ”Det finns inte en enda plats”, sade en anarkosyndikalistisk
tidning, med referens till provinsen Tarragona, ”där en lokal antifascistisk miliskommitté inte
har satts upp. Dessa kommittéer kontrollerar allt liv i samhället”. 36 ”Gravitationscentrum för
kriget och politiken”, skriver Antonio Ramos Oliviera, en socialistisk historiker, ”var gatan.
Makten var i händerna på folket, partierna, kommittéerna”. 37
Domstolarna trängdes undan av revolutionära tribunaler, som skipade rättvisa efter eget gottfinnande.
”Alla skapade sin egen rättvisa och administrerade den själv”, deklarerade Juan
García Oliver, en ledande anarkist som blev justitieminister i november 1936. ”En del brukade
kalla detta ’att ta ut en person på promenad [paseo]’ men jag vidmakthåller att det var
rättvisa direkt administrerad av folket i total avsaknad av reguljära juridiska organ”. 38 I
Madrid, enligt socialisten Arturo Barea, inrättade var och en av de olika fackföreningarna och
politiska partierna ”sin egen polis, sitt eget fängelse, sin egen arkebuseringspluton, och en
speciell plats för avrättningar”. 39 Domare, rättsjurister och distriktsåklagare togs ur tjänst, en
del sattes i fängelse och andra avrättades 40 , och på många platser brändes rättegångshandlingarna.
41
I ett försök att stoppa den revolutionära terrorn, inrättade José Girals regering ”folktribunaler”.
Dessa domstolar gav ett konstitutionellt alibi för avrättningarna 42 , men gjorde lite för
att få terrorn under kontroll. Indalecio Prieto, den moderate socialisten, minns att när folktribunalen
i Madrid i september 1936 – med tre professionella domare och fjorton jurymedlemmar
från vänsterns största partier och arbetarorganisationer 43 – meddelade regeringen om
dess dödsdom mot den tidigare ministern och Radikal-partisten Rafael Salazar Alonso, kunde
kabinettets beslut att omvandla domen till livstids fängelse inte verkställas. Prieto, som var
minister vid den tiden, hade lagt en avgörande röst för livstid på grundval av att Salazar
Alfonsos deltagande i militärupproret inte hade kunnat styrkas. Men strax efteråt berättade
Marian Gómez, tribunalens president och tidigare rättsjurist i Valencia och senare president i
armén, polisen, civilgardet, kommunstyrelsen eller deputationen, och inte heller domstolen hade kvar ett
minimum av makt som kunde tillåta dem att utöva den enklaste form av allmän ordning.... Folkets exekutivkommitté
... tog över statens funktioner” (Carlos Llorens, La guerra en Valencia y el frente de Teruel, 40).
34
Spartacus, sept.-okt. 1938.
35
La revolución en los ayuntamientos, 16-17.
36
Boletín de Información, CNT-FAI, som återgivet i El Día Gráfico, 16 aug. 1936.
37
Politics, Economics and Men of Modern Spain, 1808-1946, 595. Se också tal av den socialistiske politikern
Angel Galarza, La Correspondencia de Valencia, 2 feb. 1937, 5 aug. 1937, och R. Louzon i La Révolution
Prolétarienne, 10 aug. 1936; César M. Lorenzo, Les anarchistes espagnols et le pouvoir, 1868-1969, 182-204;
Carlos M. Rama, La crisis española del siglo XX, 294.
38
Tal rapporterat i Fragua Social, 11 juni 1937.
39
The Forging of a Rebel, 536, se också 545-47. För en redogörelse för rättsadministrationens kollaps i
Katalonien av en deputerad i Cortes och medlem i Esquerra Republicana de Cataluña, se Mariano Rubió i Tudurí, La
justicia en Cataluña, 13.
40
För namnen på de mördade, se Causa general: La dominación roja en España, 352-54; också Francisco Lacruz,
El alzamiento, la revolución y el terror en Barcelona, 159.
41
För förstörelsen av de viktiga juridiska protokollen i Madrid i november 1936 av den anarkistiske ledaren Juan
García Oliver, se vittnesmål av Luis Palud Clausó, som återgivet i Causa general, 363-65. För bränningen av
rättsprotokoll i Barcelona och Castellón respektive, se Rubió i Tudurí, 13, och Datos complementarios para la
historia de España, 237.
42
Se dekret från den 23 och 25 aug. 1936, Gaceta de Madrid, 24, 25 aug. 1936; se också dekret från den 6 okt.
1936, ibid., 7 okt. 1936.
43 Ibid., 7 okt. 1936.