Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

108
president och republikens president, kunde uppsnappas”. 22 Om detta inte var något som lagen
medgivit, så var det inte desto mindre, enligt CNT:s uppfattning, en oåterkallelig rättighet
som revolutionen förlänat. Som CNT-FAI-ledaren Diego Abad de Santillán framställde det:
att uppsnappa ”komprometterande meddelanden och samtal” och att lyssna på personers
”konspirerande för att beskära folkets rättigheter”, 23 var ett viktigt medel för CNT för att
kunna begagna sin vetorätt, något som varken PSUC eller Esquerra kunde tillåta länge till om
de någonsin skulle bli herrar i regionen.
Så, när Rodríguez Salas stormade telefónica med en order signerad av Aiguadé 24 , är det inte
otroligt att han hade ett tyst medgivande från de flesta av medlemmarna i regeringen, förutom
de som tillhörde CNT. 25 Ett undantag var dock den sluge och extremt misstänksamme
premiärministern José Tarradellas. Enligt president Azaña – som vi erinrar oss hade lämnat
Madrid för Barcelona i oktober 1936 – berättade Tarradellas för honom under stridernas
första kväll att han hade fått reda på stormningen först efter att ordern hade givits och att han
betraktade beslutet ”riskfyllt”, eftersom regeringen saknade resurser för att besegra det
motstånd man kunde möta. 26 ”Han kritiserade Aiguadé kraftigt”, vittnar Azaña vidare, ”för att
ha satt igång en drabbning utan att vara förberedd, och Companys för att han pratat så mycket
om att strida, vilket resulterat i att anarkisterna alarmerats. Han trodde att allting till slut
skulle kunna redas ut genom förhandlingar.” 27
När CNT:s ministrar fått höra om räden krävde de att både Rodríguez Salas och Aiguadé
skulle avsättas, men utan framgång. 28 ”De andra partiernas omedgörlighet”, skriver José
Peirats, den anarkosyndikalistiske historikern, ”och speciellt den opportunistiska attityden
från Generalidads president, vilken resolut motsatte sig denna bestraffning, provocerade fram
en generalstrejk som följdes av ett utbrott av fientligheter.” 29
Manuel Cruells, reporter vid den tiden i Diari de Barcelona, organ för Estat Catalá, den
katalanska medelklassens lilla separatistiska rörelse, hävdar i en retrospektiv redogörelse för
Majhändelserna:
Om Companys hade intaget en kraftfull attityd och avsatt sin inrikesminister och polischef, vilket
logiskt sett borde ha gjorts, skulle det inte ha blivit någon tragisk vecka i Barcelona i maj... Det är
lite svårt att förstå president Companys attityd under de speciella omständigheterna... Antingen var
han dåligt informerad, och insåg inte hur allvarlig situationen kunde bli som resultat av hans
vägran, eller så var han väl informerad och gav sitt tysta medgivande till att provocera fram den
22 Luis Companys, ”Notes and Documents on the Fighting in Barcelona, 3-7 maj 1937” (se kapitel 41, not 61).
23 Por qué perdimos la guerra, s 133.
24 Se not 15 ovan; också Solidaridad Obrera, 4 maj 1937; Manuel Cruells, Mayo sangriento, s 48. Cruells var
reporter i maj 1937 för Diari de Barcelona.
25 I den officiella kommunistiska historieskrivningen om inbördeskriget hävdas att Aiguadé bemyndigades att
ockupera telefoncentralen under ett regeringsmöte i Generalidad ”trots anarkisternas motstånd” (Guerra y
revolución en España, 1936-1939, III, s 72). Miguel Caminal påstår att Rafael Vidiella, PSUC-ledaren, 1979
berättade för honom att det var president Companys, i närvaro av flera ministrar, inklusive Juan Domènech från
CNT, som beordrade Artemio Aiguadé att ta över telefónica, men att Domènech varnade dem för konsekvenserna
(Joan Comorera, II, s 120 och not 193). Å andra sidan påstod CNT att alla i regeringen senare höll
med om att ”Aiguadé hade gått utöver sitt mandat” (rapport om Majhändelserna från CNT:s nationella kommitté,
Cultura Proletaria, 19 juni 1937). Se också Boletín de información (CNT:s nationella kommitté, Valencia), 24
juni 1937; Solidaridad Obrera, 12 maj 1937 (rapport från CNT:s, FAI:s och FIJL:s regionala kommittéer). Dessutom
påstår president Azaña, uppenbarligen utifrån Tarradellas vittnesmål, att Aiguadé inte informerade de
andra ministrarna om sitt beslut (Obras completas, IV, s 576). Detta har bekräftats av José Coll, generalsekreteraren
i Generalkommissariatet för allmänna ordningen, vilken också hävdar att Companys inte hade
någon kännedom om kuppen innan den genomfördes (Josep Coll och Josep Pané, Josep Rovira, s 158).
26 Azaña, Obras, IV, s 576.
27 Ibid., IV, 577.
28 Rapport från CNT:s nationella kommitté, Cultura Proletaria, 19 juni 1937.
29 La CNT en la revolución española, II, s 192. Felipe Ubach, en assistent till premiärminister Tarradellas, berättade
för mig i Mexico 1939 att premiärministern var emot räden mot telefónica men ändå av lojalitet ställde
sig på Companys sida under kabinettsdebatten.