Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

110
försäkrade han, kunde deras seger ha blivit total, ”men detta intresserade oss inte, för det
skulle ha varit en dåraktig handling, mot våra principer om enhet och demokrati”. 36
Nära den katalanska parlamentsbyggnaden, inte långt från Barcelonas hamn, där president
Azaña nyligen hade inrättat sitt officiella residens, förekom sporadisk skottlossning. Kl. 8 på
kvällen instruerade Azaña sin generalsekreterare Cándido Bolívar i Valencia att be premiärminister
Largo Caballero om förstärkningar för att bistå presidentens vaktstyrka. Caballero
hade redan dragit sig tillbaka, men Bolívar fick upp den sömndruckne premiärministern ur
sängen kl. 8:30. Efter att ha uppmanat honom att skicka förstärkningar utan dröjsmål avlägsnade
sig Bolivar med en vag misstanke om att hans begäran skulle förbli obeaktad. 37 Kort
därefter informerades Caballero av inrikesminister Galarza om att Aiguadé hade begärt
”skyndsam översändning av 1500 gardessoldater, nödvändiga för att undertrycka rörelsen”. 38
Kl. 11 på kvällen besökte premiärminister Tarradellas, på president Companys vägnar, Azaña
för att be om ursäkt för det turbulenta tillståndet. Den normalt några minuter korta färden från
Generalidad-palatset till parlamentsbyggnaden hade tagit en och en halv timma. ”Han hade
tvingats gå ur bilen vid varje barrikad… för långa diskussioner, och hade förnedrats”, noterar
Azaña i sin dagbok. ”När han började be om ursäkt [för turbulensen] och framhöll att han som
katalan skämdes, avbröt jag honom och upprepade det jag framfört till Bolivar och som han
skulle vidarebefordra till premiärministern. ’Be inte om ursäkt! Krossa upproret! Vad mig
anbelangar, garantera min säkerhet och min rörelsefrihet’.” Tarradellas tog sedan adjö av
presidenten, som inte hörde något mer från den katalanska regeringen under resten av
striderna. ”Ingen i Generalidad frågade efter mig, eller försökte tala med mig, eller brydde sig
om min åsikt”, anmärkte Azaña bittert. ”Det var mer än en skandalös ohövlighet, det var en
akt av tyst fientlighet.” 39 Inte heller bekymrade sig premiärminister Largo Caballero för
presidentens belägenhet. ”Han varken ringde mig eller sände mig något meddelande.” 40
”Hela natten [3-4 maj] var rebellerna herrar i staden”, fortsätter Azaña. ”De reste barrikader,
ockuperade byggnader och viktiga platser utan att någon störde dem… Jag var inte orolig, men jag
stördes av den belägenhet de satt mig i. Jag uppfattade vagt att konflikten inte direkt hade med mig
att göra, och jag trodde också att om saker blev värre kanske det skulle var till hjälp för att få fred [i
Spanien]. Det som jag avskydde och som störde mig var den skandal som upproret skulle skapa
utomlands, och hur de andra rebellerna skulle kunna utnyttja det, och dess följder för kriget.” 41
Samma kväll träffades POUM:s exekutivkommitté och regionalkommittéerna för CNT, FAI
och Frihetlig ungdom. Julián Gorkin, en medlem i exekutiven, minns:
Vi beskrev problemet i dessa precisa termer: ”Ingen av oss har uppmanat massorna i Barcelona till
denna aktion. Den är ett spontant svar på en stalinistisk provokation. Detta är revolutionens
avgörande stund. Antingen ställer vi oss i spetsen för rörelsen för att krossa den interna fienden
eller så kommer rörelsen att kollapsa och fienden att krossa oss. Vi måste göra vårt val; revolution
eller kontrarevolution.” [De regionala kommittéerna] tog inget beslut. Deras främsta krav var att
polischefen som provocerat fram rörelsen skulle avsättas. Som om det inte var de olika krafterna
36 Intervju i Fragua Social, 15 maj 1937. Den anarkosyndikalistiske historikern José Peirats, som bevittnade
händelserna, informerade mig att ”barackerna som kontrollerades av CNT ingrep inte under striderna” (brev
daterat den 12 september 1951, Hoover Institution).
37 Bekräftats av Cándido Bolívar i en intervju med mig i Mexiko 1940.
38 Rapport från CNT:s nationella kommitté, Cultura proletaria, 19 juni 1937.
39 Denna anklagelse är inte bekräftad av Carlos Pi Sunyer, borgmästare i Barcelona och Esquerra-medlem: ”Så
snart striderna börjat föreslog Companys Azaña att han och hans hustru skulle flytta över till Generalidad.
Kanske för att han inte vågade ta risken att färdas genom gatornas tumult, föredrog Azaña att stanna kvar i
parlamentsbyggnaden” (La república y la guerra, s 444).
40 Obras, IV, s 577-78. Jaime Miravitlles, en medlem i Esquerra, som följde med Tarradellas på den riskabla
färden genom Barcelona till parlamentsbyggnaden för att möta Azaña, skriver: ”Intervjun med Azaña var
plågsam. Vi fann en man psykiskt och moraliskt krossad” (Episodis de la guerra civil espanyola, s 148).
41 Obras, IV, s 578.