Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

28
Och slutligen, alla krafter inom center-högern fruktade att även om den liberala regering som
Azaña inrättat önskade hålla sig inom ramarna för folkfrontens program – ett program som
han lovade fullgöra ”utan att ändra en punkt eller ett kommatecken” 67 – skulle breda sektorer
inom arbetarklassen och bönderna, sporrade av valsegern och uppenbart glömska beträffande
de besegrades formidabla styrka, vara beslutna att gå längre än regeringen, och att, om man
ska döma av den revolutionära yra som tagit landet i sitt grepp, utvecklingens kurs endast
skulle kunna vändas av våld, eller som en historiker som var positiv till den militära resningen
uttryckte det, av ”en kirurgisk operation”. 68
Premiärminister Azañas oförmåga att dämpa vänsterns revolutionära svallningar blev snart
uppenbar. Det är sant att han, när han accepterade ledarskapet för regeringen i februari 1936,
hade deklarerat att han önskade regera ”inom lagen och utan riskfyllda experiment”, 69 och att
han den 3 april i Cortes hade fördömt de våldsaktioner och egendomstillgrepp som generade
hans regering. 70 Men, som El Sol påpekade den 28 mars, utsattes hans regering varje dag för
allt större tryck från den yttersta vänstern, vilken inte bara krävde, och uppnådde, ett fullgörande
av de grundläggande punkterna i folkfrontens program, utan i många fall skyndade
på genomförandet av de åtgärder som hade försinkats. ”Denna taktik”, kommenterade El Sol,
”står i konflikt med premiärministerns måttfullhet. Ingen betvivlar detta, men vad kan han
göra för närvarande?”
Det framgick tydligt ur Azañas tal i Cortes den 15 april – tre månader före inbördeskriget – att
han redan skönjde den annalkande hekatomben: ”Jag är fullt medveten om att våldet, som är
djupt rotat i den spanska karaktären, inte kan avskaffas genom lag, men det är min djupaste
önskan att den stund ska komma när spanjorer ska sluta skjuta på varandra. Låt ingen tolka
dessa ord som oförmåga eller som uttryck för en fegis som blockeras eller krymps av de faror
som ansätter den regim han anförtrotts att försvara. Nej! Vi har inte kommit hit för att
presidera över ett inbördeskrig, utan för att undvika ett.” 71
Trots denna uppvisning i självsäkerhet, var Azaña i verkligheten redan en trött och
demoraliserad man. ”Den intelligente och sluge Azaña – som med vishet skulle ha styrt ett
land som inte skakats av storm – saknade styrkan att hantera ett eldprov”, vittnar Claudio
Sánchez-Albornoz, en berömd intellektuell och medlem i Azañas eget parti. ”En gång såg jag
honom sitta hopsjunken i sin fåtölj, uttröttad, orörlig. ’Albornoz, jag klarar det inte längre!
Vilket land! Vilket tillstånd!’” 72
Azañas oförmåga att hantera situationen blev uppenbar, skriver Stanley G Payne. ”Premiärministern
saknade viljan att bromsa extremisterna, kanske för att han inte var säker på att
armén skulle visa sig vara ett pålitligt instrument för uppgiften. Azañas tvekan, eller oförmåga,
att använda ordningsmakten för att upprätthålla ordningen väckte stort missnöje inom
militären, civilgardet och även inom stormtrupperna. Unga aktivister i officerskåren anslöt sig
hellre till den missnöjda minoriteten bland högre generaler än till majoriteten av äldre
republikanska generaler som försökte ta upplösningen av den civila disciplinen med ett
underdånigt leende.” 73
José Calvo Sotelo var parlamentarisk ledare för Renovación Española och Bloque Nacional,
den nationella fronten, och representerade både Alfonso-anhängarnas och carlisternas monarkistiska
grupper. Under hans aggressiva och diktatoriska ledning utnyttjade monarkisterna så
mycket de kunde den rådande turbulensen. ”Om staten inte vet hur man ska garantera lugn
67 Tal i Cortes, Diario de las Sesiones de Cortes, 3 april 1936, 222.
68 José Manuel Liébana och G. Orizana, El movimiento nacional, 5.
69 Intervju rapporterad i La Libertad, 21 feb. 1936.
70 Diario de las Sesiones de Cortes, 3 april 1936, 223-24.
71 Ibid., 15 april 1936, 288-89.
72 Anecdotario, 190.
73 Politics, 318.