Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

121
Morrow om att, såvida de revolutionära styrkorna i Katalonien besegrade de borgerliga partierna
och de socialistiska och stalinistiska elementen, skulle ”den franska bourgeoisin öppna gränsen till
Spanien, inte för en intervention, utan för handel som skulle göra det möjligt för den nya regimen
att få tag på förråd – eller omedelbart stå inför risken för en revolution hemma.” För att ge full
rättvisa till ett sådant uttalandes djupsinnighet, kan man bara erinra sig att nästan hälften av de
franska proletära organisationerna behärskas av stalinisterna och resten av socialisterna… Hur
skulle ett inbördeskrig mot socialisterna och stalinisterna i Spanien, inför den fruktansvärda risken
för ett fascistiskt genombrott vid ett sådant, kunna egga de socialistiska och stalinistiska arbetarna i
Frankrike till att ställa ultimatum till deras egen bourgeoisie och kräva vapen till de anarkistiska
arbetarna i Katalonien? Och, naturligtvis, detta ultimatum skulle man tvingas lägga fram inför ett
rasande motstånd från fackföreningsledningarna (socialistiska och stalinistiska), och inför de båda
partierna, vilka skulle ta till alla kraftfulla medel som stod till deras förfogande för att förtala,
svärta ned och förvrida naturen i den kamp som de revolutionära styrkorna i Spanien förde. 97
I den debatt mellan de olika fraktionerna inom vänstern som följde på Majhändelserna, kan vi
inte förbigå Leo Trotskijs ståndpunkt: ”Om proletariatet i Katalonien hade gripit makten i maj
1937”, skrev han, ”skulle det ha funnit stöd i hela Spanien. De borgerligt-stalinistiska reaktionärerna
skulle inte ens ha kunnat finna två regementen för att krossa de katalanska arbetarna.
I de territorier som Franco ockuperade skulle inte bara arbetarna utan också bönderna
ha ställt sig på det katalanska proletariatets sida; de skulle ha isolerat den fascistiska armén
och startat en oåterkallelig sönderfallsprocess där. Under dessa förhållanden är det tveksamt
om en utländsk makt skulle ha tagit risken att sända regementen till Spaniens brinnande jord.
En intervention skulle ha varit i stort omöjlig, eller åtminstone extremt riskabel.” 98
Hur mycket man än debatterar Majhändelserna, kommer dispyten mellan de olika fraktionerna
aldrig att upphöra. En vecka efter att striderna upphört, deklarerade en resolution från det
Paris-baserade Fjärde Internationalens sekretariat: ”I avsaknad av ett seriöst revolutionärt
ledarskap har arbetarna förråtts.” 99 I juni deklarerade de spanska Bolsjevik-leninisternas
exekutivkommitté: ”POUM:s ledarskap var inte ens kapabelt till en oberoende politik: de
klängde sig lydigt fast vid CNT och upprepade slaviskt dess defaitistiska paroller.” 100 Och
efter kriget skrev en utländsk trotskist: ”Förrådda av sina organisationer, övergivna och överlämnade
till de stalinistiska brottslingarna, gjorde Barcelonas arbetare ett sista heroiskt försök
i maj 1937 för att försvara erövringarna från den 19 juli… Återigen hade ett revolutionärt
parti en utomordentlig möjlighet att ansluta sig till den växande revolutionära rörelsen, att
föra den framåt och leda den till seger. Men medan de ledande anarkisterna redan från starten
placerade sig på andra sidan barrikaderna, anslöt sig POUM till rörelsen bara för att bromsa
den. På detta sätt överlämnades segern till de stalinistiska bödlarna.” 101
Kommunisterna och deras sympatisörer, både i Spanien och utomlands, beskrev i en synkroniserad
kampanj POUM:s agerande annorlunda. Så snart striderna upphört deklarerade
kommunistpartiets sekreterare José Diaz att ”trotskisterna” i POUM hade inspirerat till den
”kriminella kuppen i Katalonien”. 102 Pravdas korrespondent i Valencia ljöd med samma
stämma och påstod att de anarkistiska arbetarna hade ”förletts av trotskist-fascistiska provokatörer”,
103 medan kommunisten John Langdon-Davies, som skrev för den liberala News
Chronicle i London, hävdade: ”Detta är inte ett anarkistiskt uppror. Det är en frustrerad kupp
97 Vanguard, feb. 1939
98 Leo Trotskij, La révolution espagnole, 1930-1940, s 425. Se också Munis, s 301. För en POUM-istisk kritik av
trotskisterna, se Juan Andrade, ”Conferencia leída el 10 de Enero de 1970, en el Centro de Estudios sobre el
Movimiento Obrero Español, de Paris” (Hoover Institution, Bolloten Collection).
99 IV International, 1 juni 1937.
100 Service d'Information et de Presse por la Quatriéme Internationale, juni 1937. Se också Munis, s 303-4, för
en skarp kritik av POUM:s agerande under Majhändelserna.
101 Unser Wort, mitt-mars 1939.
102 Tal den 9 maj 1937, som återgivet i Díaz, Tres años de lucha, s 432. Från detta tal finns ett längre citat i
början av kapitel 44.
103 9 maj 1937.