Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

113
klassen, medan man förblir mobiliserad och på offensiven, formerar de revolutionära arbetarnas
front och omedelbart tar itu med organiseringen av revolutionens försvarskommittéer.” 52
Några dagar senare deklarerade en artikel i Pravda:
Den 4 maj vädjade Francos trotskistiska agenter…, genom sitt organ La Batalla, till sina kamrater
att förbli ’i ett permanent tillstånd av mobilisering’… Queipo de Llano, den välkände bödeln i
Sevilla, vände sig till de katalanska rebellerna via radio med följande ord: ‘Vi sympatiserar med er
och vi ska hjälpa er. Håll ut!’ Appellerna från det spanska folkets bödlar och från Barcelonas
trotskister och ’vänsteranarkister’ verkar vara ett nytt bevis på den ideologiska och organisatoriska
förbindelsen mellan dessa folkets fiender. Den spanska trotskismen har avslöjat sig som agent för
internationell fascism. 53
Samtidigt, på torsdagsmorgonen den 4 maj i Valencia (där regeringen nu satt), sammankallade
premiärminister Largo Caballero CNT:s ministrar, då han fruktade att kommunisterna
skulle utnyttja striderna för att stjälpa hans regering. Han berättade för dem att Aiguadé,
Esquerras minister för den inre säkerheten, hade bett inrikesministern att skicka 1500 män ur
stormtrupperna. 54 ”Regeringen”, hävdade Caballero, ”kunde inte gå med på det, eftersom det
skulle ha betytt att man placerade styrkor i händerna på en person som troligen hade något att
göra med konflikten. Innan han gick med på det, skulle han ta över administrationen av allmänna
ordningen, så som konstitutionen tillät.” 55 Han föreslog därför att representanter från
CNT:s nationella kommitté och UGT:s exekutivkommitté omedelbart skulle resa till Barcelona
för att försöka få slut på fientlighetern. 56 CNT:s nationella kommitté sammankallades då
och beslöt att sända representanter till Barcelona ”för att undvika att den centrala regeringen
tar över allmänna ordningen”. 57 Man valde att skicka Mariano Vázquez, CNT:s sekreterare,
och García Oliver, CNT:s justitieminister, och UGT:s exekutiv skickade Carlos Hernández
Zancajo och Mariano Muñoz Sánchez, båda supporters till Largo Caballero. 58
Klockan 11 på förmiddagen möttes den centrala regeringen. Uppbackade av Indalecio Prieto
och de vänsterrepublikanska ministrarna, pressade kommunisterna premiärministern till att
omedelbart agera. De krävde inte bara att förstärkningarna skickades iväg till Katalonien utan
också att regeringen tog kontroll över allmänna ordningen och de militära affärerna i regionen.
Inför hotet av en kabinettskris gick Caballero motvilligt med på att godkänna dessa
åtgärder, men bara om situationen inte förbättrades till kvällen.
Klockan 1:10 på dagen meddelade president Companys – vilken utan tvekan hade instruerat
Aiguadé att begära 1500 män ur stormtrupperna från Valencia – att situationen var ”mycket
allvarlig”, att polisstyrkorna var ”otillräckliga för en snabb aktion och på väg att bli uttrötta-
52
4 maj 1937.
53
9 maj 1937, artikel av E. Tamarin.
54
Denna begäran om förstärkningar har bekräftats av Indalecio Prieto, som berättade för Azaña i ett teleprintat
samtal kl. 3 på eftermiddagen att Angel Galarza, inrikesministern, hade mottagit ett meddelande från ministern
för inre säkerheten om ”att situationen höll på att förvärras och som åter uppmanade honom att sända tillräckliga
förstärkningar”. Originalremsorna med denna konversation har bevarats av Servicio Histórico Militar i Madrid.
Jag är José Clavería Prenafeta tack skyldig för att han försett mig med en mikrofilmskopia av de 89 sidorna. De
ovan nämnda utdragen kan ses på sid. 12. Hädanefter kommer remsorna att refereras till som Azaña-Prietoremsorna.
De har till en del publicerats av överste José Manuel Martínez Bande i La invasión de Aragón y el
desembarco en Mallorca, a 282-92. Min kopia finns i Hoover Institution.
55
Rapport från CNT:s nationella kommitté, Cultura Proletaria, 19 juni 1937, artikel 9 i Stadgarna för den katalanska
autonomin anger den centrala regeringens rättigheter i fråga om allmänna ordningen som följer: ”Republikens
regering kan, i kraft av sin makt och konstitutionella funktioner,… intervenera i handhavandet av den
allmänna ordningen i Katalonien under följande förhållanden: 1. På begäran av Generalidad. 2. På eget initiativ,
om man anser att statens allmänna intressen eller dess säkerhet är hotade” (C. Massó i Escofet and R. Gay de
Montellà, L’estatut de Catalunya, s 66).
56
Rapport från CNT:s nationella kommitté, Cultura Proletaria, 19 juni 1937.
57
Ibid
58
Både Carlos Hernández Zancajo och Mariano Muñoz Sánchez gavs av Largo Caballero i februari 1937
uppdrag att granska alla officerares och kommissariers arbete.