Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

72
39. PSUC:s uppgång. Upplösningen av Miliskommittén
Varken i städerna eller i byarna i Katalonien kunde medelklasserna söka stöd hos Esquerra,
som hittills hade varit deras osvikliga försvarare, för precis som i de andra medelklasspartierna,
Acció Catalana och Estat Català, var de flesta av dess ledare nu ängsliga intill självutplåning.
Istället var det de katalanska kommunisterna som kontrollerade PSUC, Partit
Socialista Unificat de Catalunya, som – i samklang med det spanska kommunistpartiets
politik – ståndaktigt försvarade intressena för de klasser som hade dragits in i kollektiviseringsrörelsens
malström eller som hotades med utplåning genom störningarna i handeln,
bristen på finansiella resurser och genom de rekvisitioner som CNT och FAI bedrev. ”Det
skulle var oförlåtligt”, skrev Treball, PSUC:s tidning i Barcelona, ”att glömma de många små
producenterna och affärsmännen i vår region…. De säger att ingen bryr sig om deras öde. De
är element som tenderar att stödja varje reaktionär rörelse, eftersom det för dem framstår som
om vad som helst skulle vara bättre än det ekonomiska system som införts i vår region… Den
påfrestande situationen för många av dessa människor är uppenbar. De kan inte driva sina
verkstäder och affärer eftersom de inte har något reservkapital; de har knappt så att de kan äta,
speciellt de små manufakturerna, eftersom lönerna som de måste betala till de få arbetare som
de har anställda hindrar dem från att ägna sig åt sina egna dagliga behov.” 90
Och ett PSUC-manifest deklarerade: ”Vi kräver en ekonomi fri från naiva experiment och
smarta planer från de personer som idag sköter Kataloniens blödande kropp med en hänsynslöshet
och oansvarighet som hos en galning i ett brinnande laboratorium. Vi kräver en ekonomi
som är fri från inflytande och påtryckningar från alla dessa kommittéer som har dykt upp
överallt… [och] som undergräver Kataloniens storartade vitalitet.” 91
Det var PSUC, inte medelklasspartiet Esquerra, som satte sig upp mot revolutionärerna i CNT
och FAI, försvarade småbrukarnas intressen och oförväget organiserade artontusen handelsmän,
hantverkare och småfabrikanter i GEPCI (Gremis i Entitats de Petits Comerciants i
Industrials), den katalanska federationen för småhandlare och småfabrikörer. Eftersom PSUC
tillät GEPCI, vars medlemmar många hade anställda arbetare, att gå med i katalanska UGT,
vilket PSUC kontrollerade 92 , kritiserades det av CNT-ledaren Juan José Doménech. Han
anklagade UGT i Katalonien för att, i syfte att öka sitt medlemsantal, inte motsätta sig
värvning av spekulanter, butiksinnehavare och handelsmän, eller deras utsugning av
arbetare. 93
Albert Pérez-Baró, som spelade en ledande roll inom kollektiviseringsrörelsen i Katalonien,
skriver att GEPCI till en början agerade ”först försynt, sedan djärvt”. ”Esquerra Republicana
de Catalunya, som för sin del ansetts vara den organisation som var mest lämpad att försvara
småborgerskapet, men som förlorat sitt politiska ledarskap till CNT på grund av de rådande
omständigheterna, kunde inte passivt se på när PSUC tog hand om dess klientel och bildade
då Unió de Menestrals [hantverksfacket], vilket ibland arbetade ihop med GEPCI och ibland
mot det.” 94
PSUC, som i början av kriget var en liten organisation, hade uppstått genom en sammanslagning
av fyra mindre organisationer med tillsammans ca 2500 medlemmar: Unió Socialista
de Catalunya (USC), som var störst och starkt influerat av katalansk nationalism, Federació
Catalana del PSOE, Partit Comunista de Catalunya och Partit Català Proletaria. Ur informa-
90
8 aug. 1936.
91
Treball, 10 sept. 1936.
92
Se Largo Caballero, La UGT y la guerra, 32; också Adelante, Largo Caballeros organ i Valencia, 8 apr. 1937.
Enligt Kominterns organ, International Press Correspondence, 27 nov. 1937, hade GEPCI ingen rätt till representation
vid UGT-kongresserna.
93
Solidaridad Obrera, 8 apr. 1937. För annan kritik, se ibid., 3, 6 apr. 1937; Acracia, 5 apr. 1937; och La Batalla,
29 apr. 1937.
94
Treinta meses de colectivismo en Cataluna, 150.