Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

161
välkände FAI-medlemmen Felipe Aláiz, denna stenstod av apoliticismo, den som ”det nya
regeringspartiet”. Enligt hans uppfattning var detta steg likvärdigt med att förneka allt som
anarkismen stod för: ”genom att konstituera sig som ett nytt politiskt parti erkänner [FAI] att
folket är oförmöget att styra över sitt eget öde. Detta är samma folk som uppvägde statens
oförmåga i skyttegravarna och på barrikaderna i juli [1936]… [De är] desamma som odlar
upp landet, transporter produkterna, förbättrar jorden och offrar sig på landet, havet och i
luften, men nu inte är mer än en hop bondlurkar.” 14
Exakt hur omfattande motståndet mot omorganiseringen var inom FAI kan inte avgöras. Att
döma från Alejandro Gilaberts vittnesmål var oppositionen betydande, så stor att ”motsättningarna
nådde en punkt där splittring hotade”. 15 Inför detta ”allvarliga problem” utsågs en
kommitté ”för att finna en formel för förlikning som kunde förena de motsatta ståndpunkterna.”
Kommittén beslöt att ”den breda oppositionen” skulle vara fri att fortsätta med frändskapsgrupperna,
”men deras förslag av organisatorisk natur ska bara beaktas i proportion till
det antal anhängare de representerar”. 16 Denna kompromiss var man dock tvungen att lägga
fram för en lansomfattande kongress för ratificering, men någon förändring sanktionerades
aldrig formellt. Det finns inte någon uppgift om att en kongress någonsin hölls. 17
Samtidigt, den 31 maj, gjorde president Azaña – som ett år senare bedrövad noterade i sin
dagbok att Negrín agerade utan att konsultera honom och alltid meddelade honom fullbordat
faktum 18 – följande optimistiska kommentar: ”Den nya regeringen har mötts med allmän tillfredsställelse.
Folket har andats ut av lättnad. Man förväntar sig energi, beslutsamhet, vilja att
styra, återupprättandet av normala metoder i statens affärer och stopp för disciplinlösheten.
Den allmänna oron… har dämpats genom tron på att regeringen snart kommer att sätta stopp
för oredan bakom fronterna. Detta är det mest smärtsamma såret. Den nye premiärministern
har stor tilltro till sin plan och auktoritet. Han anser att kriget kommer att fortsätta under en
lång tid (ett år till!) och han gör förberedelser för detta. Negrín, som är föga känd och fortfarande
ung, är intelligent, kultiverad, inser problemen och förstår dem… Man kan gilla hans
personliga åsikter eller inte, men när jag nu talar med regeringens ledare har jag inte längre intryck
av att jag bara talar till en död kropp. Efter så många månader är detta en trevlig nyhet
för mig.” 19
Trots kabinettets moderata framtoning, och det faktum att kommunisterna inte fick mer än de
två platser de hade i Largo Caballeros regering, var skenet bedrägligt. För även om Prietovännen
Julián Zugazagoitia utnämndes till inrikesminister, så behöll kommunisterna inte bara
alla de viktiga poster i polisadministrationen som de innehaft tidigare, utan därtill utnämndes
generallöjtnant Antonio Ortega 20 , en partimedlem, till generaldirektör för säkerheten, istället
för Wenceslao Carrillo, en Largo Caballero-supporter. På Negríns begäran tog Prieto-anhängaren
och medlemmen i socialistpartiets exekutiv Juan-Simeón Vidarte över statssekreterarposten
i inrikesministeriet. När Negrín bad honom att acceptera posten gav han, enligt Vidarte,
följande kommentar: ”Se här Vidarte, jag gjorde Zuga [Zugazagoitia] till inrikesminister
för att Prieto bad mig om det. I realiteten är det som att Prieto håller två ministerier. Jag vet
inte mycket om Zuga, han är inte någon vän till mig. Han är Prietos man. Å andra sidan bad
kommunisterna mig att ge ledningen för säkerheten till general[löjtnant] Ortega, som är en
14
Esfuerzo, No. (no. 1) 1937. För en redogörelse om motsättningarna inom FAI i denna fråga, se Richards,
Lessons of the Spanish Revolution (1983 utg.), 144-49.
15
Article by Gilabert in Solidaridad Obrera, 12 okt. 1937.
16
Kommitténs beslut är citerat av Gilabert, ibid.
17
Jag har inte funnit någon uppgift om någon nationell kongress, varken i CNT-FAI -pressen eller i CNT-FAI -
arkiven, som nu finns på mikrofilm i International Institute of Social History, Amsterdam.
18
Obras completas, IV, 877; se också ibid., 880-83.
19
Ibid., IV, 603.
20
För Ortegas kommunist-samröre, se till exempel Azaña, som citerar Prieto, Obras, IV, 638; Jesús Hernández,
Yo fui un ministro de Stalin, 89, 98; den moderate socialisten Gabriel Morón (som efterträdde Ortega som chef
för allmänna säkerheten), Política de ayer y política de mañana, citerande Zugazagoitia, 95.