Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

145
från Caballeros konferens med Azaña två veckor senare, när han lade fram sin avskedsansökan,
att han fortfarande hoppades kunna genomföra planen. Delvis för att han kände att det
skulle vara oartigt att ge intryck av han var angelägen att acceptera Largo Cabelleros avgång
och delvis för att premiärministern betraktade Extremadura-offensiven som en fråga av
”nationellt intresse”, sade Azaña att han skulle fundera på frågan om hans avgång över natten
och ge honom besked nästa morgon (den 4 maj). 38
Nästa dag besökte Martínez Barrio, ledaren för Unión Republicana, presidenten. ”[Han] sade
till mig”, skriver Azaña, ”att han betraktade krisen som mycket farlig beroende på vilken
hållning som fackföreningarna kunde anta om Caballero avlägsnades… I korthet föredrog han
att man sköt upp krisen eftersom den skulle innebära ett hopp ut i det okända. Jag delade inte
helt dessa farhågor, förutom risken för att av några fackföreningar och anarkisterna skulle
störa den allmänna ordningen. Largo ansågs ha mycket större makt i UGT än han i
verkligheten hade. Och folk i allmänhet var trötta på missförhållanden och inkompetens. Jag
hade hur som helst bestämt mig för att inte ge Largo och hans anhängare intryck av att jag
personligen såg hans nederlag som oundvikligt, eller att hans oundvikliga fall och ersättande
berodde på presidentens ilska eller antiproletära böjelse. Påpekandet var av intresse eftersom
Largo redan i mars eller april hade sagt mig att han förutsåg ’en ny utdrivning av arbetare från
makten, som 1933’. Det var viktigt, och i allmänhetens intresse, att de som kanske kände att
de hade blivit ’uteslutna’ från makten skulle avpolleteras som resultat av den välbekanta
oppositionen från andra [kommunisterna] som, eftersom de bar samma beteckningar, kunde
tala i arbetarnas namn.” Efter att ”noggrant vägt för och mot” och dragit slutsatsen att
”frukten ännu inte var tillräckligt mogen” för honom, sade Azaña till Caballero att han trodde
att krisen kunde fördröjas ett par dagar och att eftersom premiärministern ”hade dragit in
motiv av nationellt intresse”, önskade han inte hindra honom från att genomföra
Extremadura-offensiven. ”Det skulle inte bli svårt att övertyga kommunisterna om att återgå
till regeringen”, lade han till, ”om [Caballero] förklarade för dem skälen för uppskjutandet.
Skulle Extremadura-planen bli framgångsrik… skulle situationen förbättras väsentligt, och
han skulle ha ett avgörande argument mot sina kritiker. Han samtyckte genast.” 39
Largo Caballero ger en något annorlunda version: ”[Presidenten] föreslog att jag skulle dra
tillbaka min avskedsansökan och gå vidare med den planerade operationen. Om den blev
framgångsrik skulle den politiska atmosfären förbättras. Efteråt skulle vi diskutera frågan
igen. Jag motsatte mig presidentens förslag eftersom jag var övertygad om att manövrerna
mot regeringen hade nått sin höjdpunkt och att varje fördröjning skulle vara meningslös. Han
insisterade, talade till mig om offer och andra saker, och jag gick motvilligt med på att dra
tillbaka min avskedsansökan.” 40
Till Azañas förvåning försökte Caballero inte få kommunisterna tillbaka i regeringen eller
informera dem om beslutet att uppskjuta krisen. ”[Largo Caballero] måste ha trott att denna
underlåtenhet… var mycket listig”, skriver Azaña. ”Men just på grund av denna underlåtenhet
kunde hans socialistiska motståndare äntra scenen för att få honom att lägga sina kort på
bordet och hindra honom från att använda uppskovet som ett sätt att komma undan.” 41 Azaña
förklarar inte hur de fått reda på hans överenskommelse med Caballero, men Araquistáin
föreslår att det ”kanske var genom Azaña själv, han brukade ständigt stå i kontakt med
Indalecio Prieto.” 42
”Vi förberedde oss för att den eftermiddagen resa [till Extremadura]”, erinrar sig Caballero,
”när Lamoneda [sekreterare i den socialistiska exekutiven], Negrín och Gracia [två av de tre
moderata socialistiska ministrarna] steg in på mitt kontor i krigsministeriet. Prieto kom inte;
38 Obras, IV, 595.
39 Ibid., 596-97.
40 Mis recuerdos, 219.
41 Obras, IV, 597.
42 El comunismo, 14.